Carlos ”Chuck” Norris är död, 86 år gammal. Till skillnad från respekterade skådespelare som nyligen bortgångna Robert Duvall har spalterna inte direkt svämmat över av hyllningar av den hårtslående actionhjälten — den senaste veckan har jag mest sett repriser av löjliga memes och obligatoriskt nedlåtande omdömen om Norris begränsade dramatiska spännvidd.
Och absolut, Norris var expressiv som en obehandlad träplanka och i sina filmer påminde han bitvis om en jeansklädd och strategiskt rakad orangutang, men idag är det kanske lite bortglömt bland alla skämt och hans på senare år ovärdiga MAGA-drift och -grift, att Norris under hela 1980- och en bra bit in på 1990-talet var en mycket framgångsrik filmstjärna i klassisk Hollywoodbemärkelse, en bankable hjälte som framförallt gestaltade sig själv, eller snarare den mediala föreställningen om ”Chuck Norris”, oavsett om karaktären var en hårdför karateka, en polis i Texas eller bokstavligen sig själv. Han var en filmstjärna på samma sätt som någonsin Anita Ekberg och Jerry Lewis, där den etablerade personan och star power var det viktiga. Eller Charles Bronson, för att ta någon som ligger Norris nära i både genre och uttryck.
Mina favoriter ActionBoyz påminner ofta om att Norris var den enda i ”kärntruppen” av actionhjältar de intresserar sig för — JCVD, Arnold, Sly, Seagal m fl — som faktiskt hade riktiga kampsportsutmärkelser på sitt CV, utöver diverse svarta bälten. Så slog han också igenom som polisongprydd och kompetent motståndare till Bruce Lee i The Way of the Dragon (1972). Dessa meriter ger honom alltid lite pluspoäng i actionfilmsdiskussioner och ursäktar ofta det bedrövliga skådespeleriet.
Något som också gör Norris intressant är såklart den populärkulturella kontext i vilken han slog igenom, vilka projekt han blev inblandad i, vilka producenter och regissörer han jobbade återkommande med. Några av hans mest underhållande filmer — och samtidigt mest politiskt reaktionära, i en genre där konservatism redan är norm — producerades av kusinerna Menahem Golan och Yoram Globus, frifräsarna som styrde Cannon under större delen av 1980-talet och som hade en fallenhet för populistisk, högervriden propaganda förklädd till actionfilm.
Efter dödsbeskedet funderade jag på vad jag skulle se om, för att hylla den fallne hjälten. Mitt beslut kan möjligen ses som respektlöst. Jag hamnade nämligen framför Top Dog (1995), en på många sätt usel actionkomedi som gjordes i slutet av Norris primära filmkarriär, innan han helt fokuserade på Walker, Texas Ranger (1993-2001). Som flera andra filmer under den här perioden är den regisserad av hans bror, Aaron, och likt många b-filmer är den en sämre version av andra populära filmer som kom flera år tidigare, i det här fallet Turner & Hooch och K-9 (båda 1989). Renlevnadsmänniskan Norris spelar Jake Wilder, en självdestruktiv och knappt rumsren snut av Martin Riggs-typ som får en polishund på halsen när en kollega mördas. Reno är en good dog som blir ny partner till ensamvargen Jake. Tillsammans löser de brott!
Det som känns mest overkligt i hela filmen idag är inte Renos utmärkta utredningsskills (återigen, good dog), inte heller den tondöva mixen mellan barnvänlig familjeunderhållning (Reno ställer till det!) och barnförbjuden polisaction (folk skjuts point blank i huvudet!) utan det faktum att skurkarna är vit makt-terrorister som planerar en massaker på ett ”mångkulturellt möte” i San Diego, där filmen utspelas. Filmen är nämligen gjord precis under den mycket korta period i USA då högerextremister kunde vara filmantagonister — det känns som science fiction nu. Kosmisk tajming: filmen hade premiär två veckor efter det att extremisten Timothy McVeigh dödade 167 människor när han sprängde en myndighetsbyggnad i Oklahoma City.
Nog om Top Dog. Här följer fem faktiska favoriter med Chuck Norris, samtliga gjorda under perioden 1983-1986.
Lone Wolf McQuade (1983)
Kanske Norris objektivt bästa film jämte Code of Silence, en modern western där cowboyhatten sitter som den ska men sheriffens häst bytts ut mot pickup trucks och motorcyklar. Norris, som solitären J.J. McQuade (f d marinsoldat, bor ihop med en varg, bär en .44 Magnum, ni fattar) får fint stöd av karaktärsskådisar som L.Q. Jones och inte minst David Carradine, som är filmens extravaganta skurk, en av 1980-talets allra bästa bad guys jämte giganter som Ben Gazzara i Road House (1989). Inspirerade såklart Walker, Texas Ranger.
Code of Silence (1985)
Det har tagit sin lilla tid, men regissören Andrew Davis (Stony Island, Above the Law, The Fugitive) börjar nu äntligen ses som en viktig skildrare av Chicago på film. En byggsten i detta renommé är Code of Silence, en utmärkt, gritty liten thriller om poliskorruption och den snut — guess who — som bestämmer sig för att städa upp i kåren. Underbar stämning här, allt filmat på plats i Chicago, med massor av ”riktiga” människor i småroller, inklusive Dennis Farina, som precis hade lämnat sin tidigare karriär som just polis.
Invasion U.S.A. (1985)
Troligtvis den mest kommunistparanoida, flaggviftande smörja Golan-Globus gjorde ihop med Norris, men samtidigt är detta också en hejdlöst kul rulle, på samma sätt som Commando eller Rambo: First Blood Part II (båda också 1985 — vilket filmår!). Påminner en hel del om John Milius minst lika reaktionära Red Dawn (1984) i vilken Sovjetunionen invaderar kontinentala USA och ett gäng scrappy helylleamerikaner slår tillbaka. Här är det mordiska kubaner som i en spegling av Grisbukten en masse går i land i Florida (under sovjetisk ledning, såklart) och iscensätter något slags blandning mellan invasion och terrorverksamhet. Den som stoppar dem är såklart Chuck Norris, som spelar en före detta CIA-agent som återgår i tjänst när nationen hotas. Om man ser till produktionen är det med 2026-glasögon på fantastiskt med alla praktiska effekter och stunts, riktiga jävla explosioner och eldsvådor — men det bästa med filmen är nog de sekvenser då terroristerna blodtörstigt ger sig på det allra heligaste i det amerikanska samhället — lugna förortsvillakvarter och juldekorationer. Hämnden kommer såklart snabbt och våldsamt från Norris och hans kompanjoner, men dåden är filmade med sådan berättarglädje och ärlig indignation, för att vi verkligen ska förstå hur onda skurkarna är. Jag älskar det.
Firewalker (1986)
Länge var detta Indiana Jones-derivat den enda Chuck Norris-filmen jag sett. Av en slump hade jag den på VHS som barn och såg den om och om igen under de formativa åren kring 11-12. Såhär i backspegeln får jag väl erkänna att okej då, Indy är väl bättre, men det finns ändå en lågbudgetcharm i detta matinéäventyr där Norris och Louis Gossett Jr. spelar två skrupelfria skattjägare i Centralamerika som tar sig vatten över huvudet. En blåst blondin med en skattkarta, mystiska övernaturligheter, slagsmål på en bar uteslutande byggd av balsaträ — what’s not to love?
The Delta Force (1986)
I denna ganska spännande actionthriller om en elitstyrka som tar sig an en brutal flygkapning — ett fenomen som var väldigt ”populärt” under 1970- och 1980-talen både i verkligheten och på film/tv — parades Norris ihop med legendaren Lee Marvin, och kanske var en av lärdomarna av den erfarenheten att inte dela spotlighten alltför mycket med väldigt duktiga skådespelare framöver. Uppföljaren, Delta Force 2: The Colombian Connection (1990) är på sätt och vis roligare men på ett mer löjeväckande sätt.
Skärmtid 
Lämna en kommentar