Det görs för mycket film och jag hinner inte se allt, särskilt inte det som går på bio. Hemma ser jag mest gammal och bortglömd film men då och då försöker jag se ikapp lite nytt så jag åtminstone ytligt kan hänga med i diverse diskurser om kritikerfavoriter, box office och prisgalor, även om insikterna ofta kommer nåt halvår efter alla andra slutat snacka. Under den här vinjetten tänker jag köra uppsamlingsheat om filmer jag nyligen sett som inte är purfärska men inte heller lastgamla. (Vid det här laget har ni kanske fattat att jag inte är på Letterboxd?)
A House of Dynamite (2025)
Det är hög tid att sluta ställa sig frågan ”Vad hände med Kathryn Bigelow?”. Den börjar bli gammal, och bygger på en vanföreställning om att den amerikanska regissören först de senaste åren börjat spåra ur och inte göra lika bra filmer som hon gjorde på 1990-talet. I själva verket skulle jag hävda att den senaste filmen hon gjorde som är både bra och intressant är Strange Days, och den kom 1995. Det är typ tusen år sen! Jag tyckte detta blev smärtsamt tydligt när Blank Check gjorde sin Bigelowserie för några år sedan. Under 2000-talet har hon (metaforiskt och eventuellt faktiskt) primärt varit anställd av amerikanska försvarsmakten och gjort diverse snaskiga propagandarullar som tortyrförsvaret Zero Dark Thirty (2012) och truppheroiserande The Hurt Locker (2008). Och nu A House of Dynamite, en ofta skrattretande dålig ”what if”-film om ett möjligt katastrofscenario i vilket USA får en kärnvapenmissil skickad mot sig. Hög svansföring här: Bigelow anspelar såväl på klassiker som Dr. Strangelove och Fail Safe (båda 1964), men halvlånar också ett slags obegripligt Rashomon-influerat narrativ där handlingen resettas ett par gånger och vi får se samma (ganska ospännande) händelseförlopp flera gånger om. Och sen (spoiler) slutar filmen precis när man tror att den ska komma igång! WTF. Skrattade lite åt all övertydlig grafik, alltid nåt. Cynikern tänker: detta är en Netflixproduktion, de utgår från att tittarna sitter med sina mobiler eller lämnar rummet stup i kvarten, klart de gör en film där det ideligen finns en ”countdown to impact” på skärmen och handlingen börjar om hela tiden så alla hänger med. ”Vad har jag missat?” ”-Absolut ingenting.”
Dune: Part Two (2024)
Jag har ingen stark relation till Dune, varken som bok eller IP (jag minns dock att jag spelade det tråkiga brädspelet som ungdom). Såg nyligen om David Lynchs filmatisering från 1984 (min hot take: mycket bättre än sitt rykte OCH dessutom är jag övertygad om att Jodorowskys version skulle vara outhärdligt usel), och insåg då att just det, jag skulle kanske se Villeneuves del två. Ettan lämnade inga starka intryck, tvåan är lite bättre, särskilt ökenstriderna mot slutet, men jag vet inte. Dune är förvisso en episk berättelse som behöver ta sin tid för att publiken ska kunna landa i dess omfång och tyngd, men sviten är drabbad av samma svulst som många andra sago/fantasy/scifi-filmatiseringar — allt ska vara så jävla långt, allt ska dras ut över flera filmer oavsett om det är motiverat eller ej. Visst blev Lynchs version nedklippt och den hade säkert varit längre om han fått bestämma, men på 137 minuter lyckades han ganska tydligt förmedla vad Villeneuve knappt åstadkommer på två filmer à nästan tre timmar, och då är det ändå en film till på gång! Och samtidigt får man i de nya filmerna aldrig den där känslan av förfluten tid som är så nödvändig för att en historia ska upplevas som episk, allt liksom bara händer, det rullar på, men segt och långsamt. Jag har en del kompisar vars nörderi är på nivån att mer är bättre alldeles oavsett kvalitet. Gillar du Star Wars vill du bara ha mer, det spelar ingen roll om det är kasst, du kan aldrig bli besviken. En film som är tre timmar lång är automatiskt bättre än en som är två, eftersom du får spendera en hel timme till i din favoritvärld. En obegriplig inställning, men ganska vanlig bland hardcore nerds. Och tyvärr tycks denna inställning ha vunnit i Hollywood. Slutligen: jag är inte alls imponerad av Chalamet som nåt slags matinéhjälte/chosen one. När denna tunnis tar ton och ska övertyga de skeptiska Fremen att han är den messianska ledaren som ska föra dem till seger känner jag bara no fucking way.
Shelter (2026)
Det känns tryggt att veta att det typ årligen kommer en ny Jason Statham-rulle som ungefär har samma premiss som de tidigare: Statham spelar en f d lönnmördare, agent eller liknande med benhård hederskodex som pga olika anledningar (ofta kopplade till korrupta chefer/politiker) dragit sig undan civilisationen och lever ett eremitliv tills omvärlden knackar på och tvingar honom att massakrera ett otal henchmen innan han gör upp med en ondsint boss. Och längs med vägen räddar han ofta en eller flera personer i en utsatt situation (ett barn, en änka, en hund). Senast i denna rad av filmer är Shelter, som tyvärr är något av en besvikelse. ”The Stathe” spelar en tidigare elitsoldat som tvingats gå under radarn efter en konflikt med en spionchef (spelad med grå elegans av Bill Nighy) och spenderar nu sin tid på en ö i Yttre Hebriderna. Men omständigheter tvingar honom ut i solljuset och vips har han polis, MI6 och en galen yrkesmördare efter sig. Tyvärr har den här filmen inte alls lika mycket berättarglädje som tidigare års A Working Man (2025) och The Beekeeper (2024). Statham har också hunnit bli 58! Ingen ålder för en actionhjälte (Charles Bronson var över 60 när han gjorde merparten av Death Wish-serien) men slagsmålsscenerna är lite färre och mindre intensiva nu. Innehåller dock en underhållande scen på en nattklubb där det dödas så många människor utan att resten av klubbens gäster bryr sig eller märker nåt att man tror man börjat spela Hitman 3.
Sorry, Baby (2025)
Melankoliskt, finstämt och lite roligt i denna solida debut av Eva Victor (regi, manus, huvudroll) om en litteraturvetare som bearbetar ett trauma från sin doktorandtid, hänger i sitt hus i Maine, får besök av sin bästa vän, lär känna sin granne och kanske går vidare med sitt liv. Ett litet drama med low stakes — men inte för huvudpersonen! Känns emellanåt som en throwback till hur en stereotypisk Sundancefilm såg ut runt 1999-2000 (kan läsas både positivt och negativt). För någon med inblick i den svenska akademin väcker filmen frågor om hur doktorandstudier egentligen går till i USA och särskilt på de där små liberal arts-skolorna i New England. Välspelat, inte minst av Naomi Ackie och Victor själv. Lovande men inte klockrent, några longörer för mycket, och att filmen bokstavligen innehåller ett save the cat moment känns mest klumpigt. Men det ska bli intressant att se vad Victor gör härnäst.
Skärmtid 
Lämna en kommentar