Sex, våld och samtycke i smarta och självupptagna Strange Darling

Strange Darling har knappt dragit igång innan varningsklockorna börjar klinga eller snarare dåna. En skylt som stolt proklamerar This Film Was Shot Entirely on 35mm Film, ny skylt Strange Darling: A Film in Six Chapters och sen inleder den ultra-busigt med Chapter 3: Will You Help Me? Please? samtidigt som en skräckslagen tjej flyr i slow motion och eterisk folkpop spelas på ljudspåret. Det är som att filmen skriker HALLÅ DÄR, JAG VILL OCKSÅ VARA EN EDGY A24-SKRÄCKIS!

Men – det tar sig. Och den uppbrutna kronologin visar sig vara mer än bara en gimmick. Den här filmen mår sannerligen bäst av att man går in i den ovetande, men premissen är att en seriemördare härjar i Oregon-trakterna och att en man och en kvinna möts på ett motell för sexy time och därefter jagas den skräckslagna kvinnan längs en landsväg och in i en skog. Men inget är vad det verkar. JT Mollner (regi och manus) har såpass många smarta twister uppe i rockärmen och sån stilkänsla – filmen är lummigt plåtad av skådisen Giovanni Ribisi – att jag förstår varför den blivit så hajpad och hamnat på diverse årsbästalistor.

Strange Darling har emellertid två bekymmersamma problem: Mollner har en så massiv bånge vid tanken på sin egen skapelse att det blir en smula självunnande här och var med scener som pågår alldeles för länge; och Kyle Gallner, mjuktuffingen känd från Smile, är en skådis med begränsat register vars dröjande spelstil i den manliga huvudrollen känns mer irriterande än method. Willa Fitzgerald som kvinnan är klart bättre.

Trots detta är Strange Darling en given titt för vänner av smarta och brutala thrillers. Mollner leker med slasher-tropes och förväntningar och kryddar med en diskussion om samtycke som både överraskar och skaver. Dessutom är Barbara Hershey lysande i en kolsvart liten biroll. En skräcksnackis som gör skäl för namnet.

Strange Darling går på bio nu.