Bill Skarsgårds tjocka brytning i mästerliga Nosferatu är ren ASMR

Vem äger den absolut fetaste östeuropeiska brytningen i filmhistorien? Länge var det förstås Bela Lugosi, ungraren som emigrerade till Hollywood, slog igenom i Tod Brownings Dracula 1931 och gjorde ”Lisen to demm, kritjors åff de nayt” till ett klassiskt citat. Lugosi behöll kronan ända till 1992, då Gary Oldman brädade honom i Coppolas Bram Stoker’s Dracula med sin ska vi säga mustiga rumänska (”Aj chäv kråssd åschens åff tajm toh faynd yoh”). Men bara sex år senare kom John Malkovich oväntat in från sidan och norpade priset med sin fullkomligt hisnande ryska larger than life- brytning i rollen som mafioson Teddy KGB i poker-rafflet Rounders.

Men! Nu är vandringspokalen äntligen tillbaka där den här hemma, i Transylvanien. För i Robert Eggers nytolkning av Nosferatu bjuder Bill Skarsgårds greve Orlok på den mäktigaste och mest njutningsfullt tjocka brytningen hittills. Eftersom Eggers är supernörd och gärna grottar ner sig i detaljer så pratar Orlok inte rumänska utan dakiska, ett utdött språk som talades i Karpaterna för runt 2000 år sedan. Och när Orlok väser på engelska med dakisk brytning, drar ut orimligt länge på varje vokal, kryddar med svengelska och när (den rimligtvis Oscarsvinnande) ljuddesignen dessutom gör Orloks röst till ett dovt, djuriskt morrande… ja då mysryser jag i biostolen och vill aldrig att Orlok ska sluta snacka. ASMR för den som vill få känslan av att halvsova i en svettig feberdröm.

Storyn är välbekant men Eggers har tillräckligt nytt att komma med, framförallt att göra Ellen (Lily Rose-Depp) till huvudperson och kräma på med blod, gore och kättja. Hela Nosferatu är såklart en visuell fest – jag längtar efter att se om den, och jag längtar tills världens alla filmbros lägger upp läckra screengrabs så jag kan få en ny bakgrundsbild på datan –  men bäst och snyggast är scenerna då juniore mäklaren Heller (Nicholas Hoult) besöker Orlok i hans ödsliga kråkslott för att skriva under ett ödesmättat hyreskontrakt: en hallucinatorisk, djupt obehaglig tripp till mörkrets hjärta, i kolsvart sagoskrud, och med visuella blinkningar till både Murnau och Coppola. En gotisk mardröm, och Eggers bästa film sedan mästerverket The Witch.

Nosferatu går på bio nu.