Den unge palestiniern Basel Adra och hans familj bor i området Masafer Yatta på Västbanken. Basels släkt har bott där i evigheters evighet, i all enkelhet. Getter, höns, nån odling. Hans pappa driver en rudimentär bensinstation i anslutning till familjens hus. Det är stenigt och torrt, landskapet kuperat, på sina håll vidunderligt. Då och då kommer den israeliska militären till den lilla byn, jämnar ett bostadshus eller en skolbyggnad till marken med bulldozers, trakasserar de upprörda byborna, kanske arresterar någon, ibland brinner ett skott av, någon skadas, militären åker därifrån. Byborna samlar sig, vad förstördes, vad är förlorat, sedan tar de sitt pick och pack, en tvättmaskin, några leksaker, förnödenheter, flyttar en bit, bygger upp något nytt. Om några veckor, dagar, timmar upprepas allt igen.
Basel berättar att han föddes som aktivist, eftersom hans föräldrar var det, men går det ens att föreställa sig ett annat scenario när man växer upp under dessa omständigheter? Vad är alternativet? Ge upp, antar jag. Lägga sig ner och dö. Nytt för Basels generation är möjligheten att konkret dokumentera livet i byn, med digitalkameror, allt bättre videokameror, smartphones. Rapportera om utsattheten på sociala medier. Hoppas det når ut och att någon lyssnar.
Så småningom får Basel kontakt med ett par israeliska journalister som delar hans frustration och vilja att berätta för omvärlden vad som händer i Masafer Yatta. Journalisterna kan, till skillnad från Basel, röra sig fritt i området och till och från Västbanken. De följs åt under flera år, filmar och diskuterar, nya intervjuer varvas med fördjupande, kontextualiserande vittnesmål från Basels hemvideoarkiv.
Samarbetet resulterar i den oerhört drabbande dokumentären No Other Land, som sedan premiären på Berlins filmfestival för ett år sedan har vunnit priser, hamnat på årsbästalistor, nominerats till en Oscar — och sedan 31 januari även hittat till svenska biografer. Basels vänskap med Yuval, en av de israeliska journalister som engagerar sig i Masafer Yattas öde och som blir filmens andra huvudperson, ses av många anmälare som ett tecken på att någonting kan ske, ett mellanmänskligt möte över gränserna som ingjuter hopp om större förändring i en låst situation.
Det är en fint skildrad vänskap i en både viktig och välgjord film, och jag hoppas att den kan inspirera till mer aktivism, fler tankar om fred och frihet. Men jag vet ärligt talat inte. Jag känner mig pessimistisk. Kanske är det den ruttna, mörka vintern som spökar. Kanske är jag alltför påverkad av världsläget, som är, med ett ord, dystert. Framtidstron har just nu rejält med motvind. Det är inte Basels eller Yuvals fel. Men jag måste erkänna att jag lämnar No Other Land med mer förtvivlan än hopp.
Betyg: 4/5
No Other Land går på bio nu.



Lämna en kommentar