Det är knappast någon slump att två av de fyra kortromaner som samlades i Stephen King-volymen The Bachman Books från 1985 har fått filmatiseringar som är bioaktuella med bara några veckors mellanrum i höst. Kingens hela dryga sjuttiotal var marinerat i kokain och alkohol (han har efteråt sagt att han knappt minns att han skrev Cujo som släpptes 1981) och alla de tidiga romanerna är inte så lite hardcore, fulla av lidande, sorg och ondska – precis som en valfri tisdag 2025.
Inte minst gäller detta de tidiga Bachman-romanerna som skrevs 1977-82 under pseudonym: Rage (om en skolskjutning, out of print sedan 90-talet på Kings egen begäran), Roadwork (sörjande pappa blir vigilante när hans hus ska rivas av kommun) och så de två bioaktuella: The Running Man i nyversion av Edgar Wright som går upp i november och Francis Lawrences filmatisering av The Long Walk som hade biopremiär i fredags.
Även om den kom ut senare än debuten Carrie så är The Long Walk Kings första roman; han började skriva den redan 1966 när han pluggade på University of Maine. En dystopi som idag inte känns särskilt osannolik. Setupen är enkel: i en nära framtid är USA fattigt och eländigt, utarmat och polariserat av ett inbördeskrig. För att entusiasmera befolkningen finns en årlig tävling, Maratonmarschen för att låna bokens svenska titel, som går ut på att 50 deltagande, en från varje delstat (och bara män av oklar anledning) ska gå tills de stupar. De måste hålla en snitthastighet på minst 3 mph (knappt 5 km/h) vilket motsvarar normalt promenadtempo och om de sackar efter får de tre varningar och därefter en kula i huvudet. Det finns bara en vinnare, som belönas med ”allt han kan önska sig” och ära till hemstaten. Ledare för marschen är den mystiske The Major, spelad av en gruff Mark Hamill i solbrillor. Huvudperson är Ray Garraty (Cooper Hoffman) som har ett speciellt skäl till att ställa upp och Pete McVries (David Jonsson) som han blir kompis med under den obönhörliga promenixen.
Francis Lawrence som gjort Hunger Games-filmerna är regissör och manus har skrivits av JT Mollner som gjorde pigga Strange Darling häromåret. En lyckad kombination som gjort en av de mest trogna King-filmatiseringarna hittills. (Förutom slutet.) De har behållit bokens kärva minimalism och brutala pessimism vilket på många sätt är befriande men också filmens stora svaghet eftersom Kingens nätta långnovell inte riktigt räcker till nästan två timmar film. Det blir helt enkelt lite långtråkigt, dialogen tjatig och Mollner kunde gott jobbat lite mer på att fläska ut persongalleriet. Men skådismässigt är det fest, Cooper Hoffman (Philip Seymours pojk) som var fantastisk i PTA:s Licorice Pizza har växt till sig och bär ledigt filmen, sparrad av David Jonsson som är lika bra här som i Alien: Romulus.
Några frågor dröjer sig kvar. Varför skulle en årlig dödsmarsch höja moralen, är det inte snarare demoraliserande att se unga män bli mördade av militären? Men The Long Walk ska ha cred för att den är så skoningslöst osentimental och så deppigt brutal. Med andra ord en perfekt feelbad-rulle denna mörka höst.
The Long Walk går på bio nu.
Läs även våra tidigare Spöktober-inlägg:
The Velvet Vampire: drömsk arthouse möter krass exploitation
A-kurs i skräckfilm del 2: Hellraiser
A-kurs i skräckfilm del 1: A Nightmare on Elm Street
Doomwatch: när kommer ekoskräcken tillbaka?
Evil Dead: Sam Raimis hyperkinetiska debutfilm är bättre än någonsin
Fira Spöktober med Skärmtid – ett läskigt inlägg om dagen!
Poddtips: kickstarta Shocktober med ett dödsskönt snack om Final Destination
Skärmtid 
Lämna ett svar till Big Trouble in Little Outpost (Spöktober 2025) – Skärmtid Avbryt svar