Att fokusera mitt filmtittande på en specifik genre (och dess oändliga subgenrer) under en hel månad är min absoluta favoritaspekt av Spöktober. Denna rysliga månad ger mig en ursäkt att såväl upptäcka okända titlar som att damma av bortglömda klassiker – och inte minst stifta bekantskap med konstnärskap jag tidigare bara nuddat vid.
En av dessa spännande upptäckter är Ray Dennis Steckler. Under Spöktober för ett par år sedan trillade jag över hans nerviga The Thrill Killers (1964), vilket omedelbart ledde till en febrig jakt på andra rullar signerade den mångsysslande filmskaparen. Steckler är inte särskilt känd alls, men för en liten kohort av filmdiggare är han bekant som mannen bakom den underbart betitlade zombiekultfavoriten The Incredibly Strange Creatures Who Stopped Living and Became Mixed-Up Zombies (1964), som jag såg för första gången tidigt 2000-tal i en MST3K-kontext, och då avfärdade som en kalkon man enbart skulle skratta åt. (Har sett om den i nutid — den är otroligt mycket bättre än vad jag inbillade mig då.) (Gratisidé till artikel förresten: “20 mobbade MST3K-titlar jag med åren insett är betydligt bättre än sina anseenden”)
The Thrill Killers skippar zombierna i The Incredible Strange Creatures till förmån för sadisterna – detta är billig, grym exploitation när den är som bäst, full av (för tiden) chockerande våld och hemskheter som tar sin inspiration från snaskiga tabloidrubriker, utformade för att förskräcka ett rekorderligt helylle-Amerika och varna för ligister, ungdomskulturer och psykisk ohälsa i en salig blandning. (Inte för att jag tror Steckler var särskilt reaktionär; det finns få tecken på att Steckler köpte tabloidernas världsbild — samma skräckpropaganda som vi med smärre justering ser än idag — utan för att han förstod vad som sålde. Ripped from the headlines-metoden är i sitt väsen ren exploitation.)
Filmens uppskruvade budskap är tydligt: världen är full av mordiska psykopater som lurar bakom varenda hörn, redo att slå till mot dig och din präktiga familj. Lita inte på någon, hjälp aldrig till, stanna inte din bil när en främling verkar vara i nöd. Två separata berättelser visar hur illa det kan gå. I den första möter vi Mad Dog, en psykopat som ser ut som ett skinhead anno 1986 (övertygande gestaltad av Steckler själv) som är ute på en till synes slumpmässig brottsturné. I den andra historien flyr tre “galningar” från ett mentalsjukhus och börjar genast terrorisera lokala laglydiga medborgare. Mot slutet förenas de två berättelserna i ett ganska uddlöst klimax, i vilket filmens egentliga huvudperson, en desillusionerad skådespelare som försöker lyckas i Hollywood, ställs mot skurkarna. (Sidoberättelsen om drömfabriken, där skådespelaren förgäves försöker nå framgång, genomsyras av cynism och hade kunnat vara skriven av James Ellroy.)
Filmen innehåller en hel del förhöjd spänning, som sig bör – historien med de förrymda galningarna är ganska töntig men innehåller minst två halshuggningar – men det mer realistiska, jordnära våldet är genuint obehagligt. Mad Dogs sadistiska beteende förklaras aldrig, hans motiv förblir vaga, vilket gör honom så mycket läskigare än de kaotiska dårarna. Utifrån detta är Steckler mer i dialog med filmer som Dmytryks underskattade The Sniper (1952) och senare Bogdanovichs regidebut Targets (1968) än något av till exempel Hitchcock – även om Steckler uttryckligen gjorde The Thrill Killers som ett svar på just Psycho (1960). Bra trivia: den kämpande skådespelarens fru spelas av Liz Renay, ikonisk för alla John Waters-fans efter rollen som Muffy St. Jacques i Desperate Living (1977).
Ray Dennis Steckler regisserade sammanlagt en handfull långfilmer, vissa sevärda, andra inte, men samtliga befinner sig långt utanför mittfåran. När drive-in-biograferna började dö ut och utrymmet för den typ av b-filmer han producerade i princip försvann från det amerikanska filmlandskapet retirerade Steckler till Las Vegas och började regissera porr, med vad det verkar viss framgång. Han dog 2009, 70 år gammal.
Läs även våra tidigare Spöktober-inlägg:
Sektledare, urfolksmagi och tequila-demoner i Poltergeist 2 och 3
The Invisible Ray: Karloff & Lugosi i strålande Universal-raffel
A-kurs i skräckfilm del 3: The Amityville Horror
The Devil-Doll: mysrysig berättarglädje i Tod Brownings näst sista
The Long Walk: Cooper Hoffman lyser i brutal King-filmatisering
The Velvet Vampire: drömsk arthouse möter krass exploitation
A-kurs i skräckfilm del 2: Hellraiser
A-kurs i skräckfilm del 1: A Nightmare on Elm Street
Doomwatch: när kommer ekoskräcken tillbaka?
Evil Dead: Sam Raimis hyperkinetiska debutfilm är bättre än någonsin
Fira Spöktober med Skärmtid – ett läskigt inlägg om dagen!
Poddtips: kickstarta Shocktober med ett dödsskönt snack om Final Destination
Skärmtid 
Lämna ett svar till Ring IT-supporten! DET är för lite clowner i nya King-serien (Spöktober 2025) – Skärmtid Avbryt svar