Ett gäng biobesökare slår sig ner i en mysig men lite sliten salong för att se The Mommy, en skräckfilm-i-filmen om en hunsad man som plågas av allt sämre syn och regelbundet hypnotiseras av sin kontrollerande moder. Under hypnosen beordrar mamman sonen att mörda oskyldiga människor och ta med sig deras ögon hem – av lite oklara anledningar. Sonen rör sig allt närmare ett sammanbrott. Samtidigt som detta bisarra freudianska drama utspelar sig på filmduken-i-salongen-i-filmen märker vi att de intet ont anande biobesökarna själva hotas av våldsamma krafter, först utanför men snart inne i salongen. Våldet påminner delvis om dåden i filmen-i-filmen. Alla med så långt?
Anguish (sp. Angustia, 1987; gick aldrig upp på bio i Sverige men hette Nakna ögon när den släpptes på VHS), skriven och regisserad av Bigas Luna – kanske mest känd för Jamón Jamón (1992) – är en genuint originell och udda metaskräckfilm som jag handen på hjärtat inte kan rekommendera till alla. Men om man går igång på film om film, narrativa lager och filmreferenser som inte går “full Tarantino”, så är det tvärtom en stark rekommendation. Tonmässigt anknyter Anguish till en spansk-mexikansk surrealistisk tradition à la Buñuel, och Luna tycks vara besatt av berättarnivåer, hur lager på lager av perspektiv och vinklar förändrar sättet som vi ser på historier och specifikt i det här fallet hur vi upplever film som medium — både som berättelse och som fenomen, i en biosalong. Det handlar om igenkänning, att relatera till karaktärer, empati, men också om troper, klyschor, genrekunskap, förväntningar.
Samtidigt är detta inte alls en torrt akademisk film, även om de aspekterna tilltalar mig — det är också en helgalen, grotesk slasherfilm med massor av mörk humor och bitvis oerhört obehagliga våldsinslag. Ni vet, ögon som karvas ur skallar och sånt.
När högsta växeln är ilagd och filmen är som mest out there behöver vi jonglera flera narrativa bollar samtidigt: vi ser (1) en film (The Lost World, stumfilmsklassikern från 1925) i (2) en film (påhittade The Mommy med Michael Lerner som den plågade John som mördar åt sin dominerande mor, som spelas av fantastiska Zelda Rubinstein!) i (3) en film (ett par tonårstjejer sitter i en biopublik och tittar på The Mommy-filmen men avbryts av en riktig mördare i salongen) i (4) en film (en avmätt biopublik ser klart på filmen med tjejerna och lämnar salongen medan eftertexterna rullar). Och som tittare, särskilt om vi hade sett filmen på bio, utgör vi en femte nivå. Trots detta är det hela tiden tydligt och välkonstruerat, förutom något enstaka villospår (slashertrop!) vet vi i vilket berättarlager vi befinner oss – en otrolig bedrift av Luna och hans klippare Tom Sabin.
Läs även våra tidigare Spöktober-inlägg:
A-kurs i skräckfilm del 4: The Mummy
Läskigt överspel i Tod Slaughter-triumfen The Face at the Window
The Thrill Killers: sadister och dårar i Stecklers svar på Psycho
Sektledare, urfolksmagi och tequila-demoner i Poltergeist 2 och 3
The Invisible Ray: Karloff & Lugosi i strålande Universal-raffel
A-kurs i skräckfilm del 3: The Amityville Horror
The Devil-Doll: mysrysig berättarglädje i Tod Brownings näst sista
The Long Walk: Cooper Hoffman lyser i brutal King-filmatisering
The Velvet Vampire: drömsk arthouse möter krass exploitation
A-kurs i skräckfilm del 2: Hellraiser
A-kurs i skräckfilm del 1: A Nightmare on Elm Street
Doomwatch: när kommer ekoskräcken tillbaka?
Evil Dead: Sam Raimis hyperkinetiska debutfilm är bättre än någonsin
Fira Spöktober med Skärmtid – ett läskigt inlägg om dagen!
Poddtips: kickstarta Shocktober med ett dödsskönt snack om Final Destination
Skärmtid 
Lämna ett svar till Big Trouble in Little Outpost (Spöktober 2025) – Skärmtid Avbryt svar