Omnibusfilmer (eller om man så vill episodfilmer, antologifilmer… kärt barn har många namn) var väldigt poppis ett tag på 1960-talet och en bit in på 1970-talet, särskilt bland europeiska skräckfilmsproducenter. Konceptet var enkelt: krysta fram ett tema, gärna baserat på ett författarskap eller nån bortglömd antologi, ge en hög pengar till några manliga regissörer och låt dem göra varsin film à 30-40 minuter, och se de ojämna bidragen hagla in. Konsekvent mest underhållande av omnibusfilmerna från den här tiden är nog titlarna från brittiska Amicus – Dr. Terror’s House of Horrors (1965), Torture Garden (1967), The House That Dripped Blood (1971), m fl – som använde sig av delvis samma skådespelarpool och personal som Hammer (men till skillnad från Hammers gotiska kostymskräckrullar utspelades Amicus filmer oftast i nutid).
I Spirits of the Dead (sv. Sagor från de döda, 1968), som varken producerades av Hammer eller Amicus utan italienske superproducenten Alberto Grimaldi, är det stackars Edgar Allan Poe som tolkas minst sagt fritt av en trio arthousegubbar som tycks ha fått rejäla budgetar, fria tyglar och inte minst tillgång till en svindlande, internationell uppsättning skådisar, bland dem Brigitte Bardot, Alain Delon, Jane Fonda, Françoise Prévost och Peter Fonda – några av de mest kreddiga och hippaste aktörer du kan tänka dig i slutet av 1960-talet. Och ändå blir det mest pannkaka av alltihop.
Roger Vadims bidrag, Metzengerstein, är förvisso förväntat kasst, men även Louis Malle, som jag älskar, levererar ett förvånansvärt svagt alster i William Wilson, trots att Alain Delon spelar mot sig själv i en på pappret skojig dubbelgångarhistoria. Det borde ju inte gå att inte göra nåt spännande av det! Och ändå.
Räddningen blir Federico Fellini, vars film Toby Dammit faktiskt är ett litet mästerverk och egentligen enda anledningen till att Spirits of the Dead överhuvudtaget är värd att se. Nyligen bortgångne Terence Stamp spelar Toby Dammit, en brittisk skådis på dekis som reser till Italien för ett jobb, men som ideligen skjuter sig själv i foten genom att vara stupfull och odräglig under vistelsen i den eviga staden.
Som bonus för jobbet får Toby en sprillans ny Ferrari, som han vårdslöst kör omkring med i Rom. Inom kort drabbas han av hallucinationer bakom ratten, plågas av djävulen himself och hemsöks av andra otrevligheter. Innehåller typiskt fläskiga Fellinimiljöer, groteska bifigurer, dekadent överdåd. Av Poe återstår i princip inget alls, men när resultatet är så här bra är det inget jag klagar över. Och då är jag ändå inget Fellini-superfan.
Förresten, snackar vi Poe-adaptioner så utklassas alla tre filmerna, även Fellinis, av Roger Corman, som gjorde en hel svit filmer baserade på Poe bara några år tidigare, de flesta med Vincent Price i huvudrollen.
Läs även våra tidigare Spöktober-inlägg:
Samvetslös plastikkirurg blir mordisk cirkusdirektör i Circus of Horrors
Anguish: snurrig surrealistisk spänning i flerbottnad film i film i film i film
A-kurs i skräckfilm del 4: The Mummy
Läskigt överspel i Tod Slaughter-triumfen The Face at the Window
The Thrill Killers: sadister och dårar i Stecklers svar på Psycho
Sektledare, urfolksmagi och tequila-demoner i Poltergeist 2 och 3
The Invisible Ray: Karloff & Lugosi i strålande Universal-raffel
A-kurs i skräckfilm del 3: The Amityville Horror
The Devil-Doll: mysrysig berättarglädje i Tod Brownings näst sista
The Long Walk: Cooper Hoffman lyser i brutal King-filmatisering
The Velvet Vampire: drömsk arthouse möter krass exploitation
A-kurs i skräckfilm del 2: Hellraiser
A-kurs i skräckfilm del 1: A Nightmare on Elm Street
Doomwatch: när kommer ekoskräcken tillbaka?
Evil Dead: Sam Raimis hyperkinetiska debutfilm är bättre än någonsin
Fira Spöktober med Skärmtid – ett läskigt inlägg om dagen!
Poddtips: kickstarta Shocktober med ett dödsskönt snack om Final Destination
Skärmtid 
Lämna ett svar till A-kurs i skräckfilm del 6: The Innocents (Spöktober 2025) – Skärmtid Avbryt svar