A-kurs i skräckfilm del 5: The Wolf Man (Spöktober 2025)

”Even a man who is pure in heart,
And says his prayers by night,
May become a wolf when the wolfbane blooms,
And the moon is full and bright.”

I del 4 av a-kursen pratade vi ju lite om Universals legendariska monsterfilmer och nu är det dags för en riktig höjdare: The Wolf Man (1941). Den här filmen introducerade allt som vi nu tycker är givet med varulvslore:en. Sure, det hade funnits varulvar på film tidigare – till exempel Werewolf of London (1935) – men det var först med Lon Chaney Jr. som den stackars Larry Talbot som genren slog genom på riktigt.

(Obs nedan nämns klippets rubrik att det handlar om Bela Lugiosi – det är fel!)

Larry Talbot återvänder till sin barndomsby i Wales efter många år utomlands. Där blir han biten av en varg när han försöker rädda en kvinna – men vargen visar sig egentligen vara en varulv. Efter bettet börjar Larry själv förvandlas till ett odjur under fullmånen. Han plågas av skuldkänslor, förvirring och skräck över vad han gör om nätterna – ack och ve, han har ju själv har blivit den varelse som terroriserar byn!

Det är här alltså för allra första gången som vi ser många av de detaljer som idag känns självklara i varulvsmyten! Förvandlingen under fullmånen, silver som det enda som kan döda odjuret, ”wolfbane” och hjälten som till slut inser vad han är – men ändå inte kan kontrollera the monster within. Svårt med ett lyckligt slut! Vilket vi inte heller får. Jag älskar den här filmen! Ett fantastiskt stämningsfullt manus och sorglig historia, verkligen inte en b-film som jag såg någon kalla den?! Hrmph!

Maskören Jack Pierce (samma nyskapande geni som skapade Frankensteins monster och mumiens look för Universal) stod för förvandlingen: lager på lager av päls, gummidelar och filmteknik som tog timmar att applicera. Resultatet blev något som alla varulvsfilmer brukat kämpa med: ett ansikte där monstret och människan möts. Ja, år 1941 tyckte man säkert det såg superläbbigt ut, nu är det dessvärre mer skrattretande.

I dessa CGI/AI-tider, ser varulvarna mycket läskigare ut? Nope! Alltså förlåt men jag har aldrig sett en skräckinjagande varulv, i någon film. De är bara mer eller mindre skrattretande. Lite äckliga, på sin höjd. En del ger bara upp och visar ”en varg” punkt, jaha men jag tycker ju då att vargar är svinfina och gulliga, och hejar tusen gånger om på dem?

The Wolf Man är i vilket fall toppen, se den, och se även skräckkomedin An American Werewolf in London (1981) av John Landis – en riktig favvo!

Filmen finns att streama, hyra samt på DVD.

Läs även våra tidigare Spöktober-inlägg:

Big Trouble in Little Outpost
Poddtips: Skräck i Salong 3
Spirits of the Dead: skippa Vadim och Malle, se Fellini!
Samvetslös plastikkirurg blir mordisk cirkusdirektör i Circus of Horrors
Anguish: snurrig surrealistisk spänning i flerbottnad film i film i film i film
A-kurs i skräckfilm del 4: The Mummy
Läskigt överspel i Tod Slaughter-triumfen The Face at the Window
The Thrill Killers: sadister och dårar i Stecklers svar på Psycho
Sektledare, urfolksmagi och tequila-demoner i Poltergeist 2 och 3
The Invisible Ray: Karloff & Lugosi i strålande Universal-raffel
A-kurs i skräckfilm del 3: The Amityville Horror
The Devil-Doll: mysrysig berättarglädje i Tod Brownings näst sista
The Long Walk: Cooper Hoffman lyser i brutal King-filmatisering
The Velvet Vampire: drömsk arthouse möter krass exploitation
A-kurs i skräckfilm del 2: Hellraiser
A-kurs i skräckfilm del 1: A Nightmare on Elm Street
Doomwatch: när kommer ekoskräcken tillbaka?
Evil Dead: Sam Raimis hyperkinetiska debutfilm är bättre än någonsin
Fira Spöktober med Skärmtid – ett läskigt inlägg om dagen!
Poddtips: kickstarta Shocktober med ett dödsskönt snack om Final Destination