Frankenstein Meets the Wolf Man: både vemodigt och löjeväckande i Universals första monstermashup (Spöktober 2025)

När jag läste Idas fina text om The Wolf Man (1941) började jag fundera på i vilken av filmerna om denna olyckliga varulv som hans grymma öde verkligen landade hos mig, och kom fram till att det måste ha varit i den första av Universals många monstermashups. Frankenstein Meets the Wolf Man (sv. Frankenstein möter varulven, 1943) är i sin helhet en ojämn och krångligt strukturerad historia — men den första halvan är riktigt bra. Vi återstiftar då bekantskapen med den tragiska Larry Talbot, varulven från The Wolf Man, som överraskad vaknar ur en slummer i sin förmenta grav och inser sitt öde — att han, trött på livet och oändligt deprimerad, aldrig kan dö. Snacka om tragedi. Och vilket tungt budskap till den skräckdiggarpublik som 1943 bänkat sig i biosalongen för att se underhållande rysligheter och fly undan andra världskrigets elände — här får ni lite existentiell monsterångest! På ren svenska: bummer.

 

Talbot bestämmer sig hursomhelst för att försöka råda bot på sin sjukdom/förbannelse, och tar en gammal spådam till hjälp. Via invecklade kringelkrokar hamnar de till slut i Viktor Frankensteins trakter, med något slags desperat förhoppning om att den vetenskapligt kunnige baronen ska kunna bota Talbot. Men slottet ligger öde, man inser att detta måste vara kort efter händelserna i Frankenstein-narrativet. Byborna, rimligtvis fortfarande i chock efter de dramatiska händelserna med baronen och Monstret, blänger misstänksamt på Talbot, som inte bara är främling i trakten (suspekt nog) utan också en person som beter sig… lite märkligt.

 

 

Talbot suckar när han hör om baronens öde, men i slottets ruiner hittar han Monstret vid liv, och han bekantar sig även med Frankensteins dotter i hopp om att hitta baronens anteckningar om tidigare forskning. Med hjälp av en brittisk läkare försöker de sedan “bota”, alltså döda, såväl Talbot som Monstret, men läkaren drabbas av samma gudkomplex som den gamle baronen och experimentet går överstyr. Vetenskapsmän alltså, det går inte att lita på dem!

 

Det är mycket som är intressant med filmen och Universal gör ett hyggligt försök med att koppla ihop de två monsterberättelserna utan att det känns alltför långsökt. Talbots öde är som sagt det mest fascinerande i filmen, medan Monstret – som förbluffande nog spelas av en totalt felcastad, 60-årig Bela Lugosi med närmast parodisk kroppshållning och noll personlighet – tyvärr är totalt löjeväckande och en stor besvikelse. Ilona Massey som baronessan är charmig och spelar bra mot Lon Chaney Jr som här återvänder som Talbot.

 

 

Lon Chaney Jr har både under och efter sin livstid fått mycket ris för sina rollprestationer, och kritiserats hårt för att leva på sin fars rykte, som den värsta sortens nepo baby. För Juniors skull hade jag på sätt och vis önskat att han inte gett sig in på exakt samma bana som farsgubben, som ju var extremt älskad för sina skräckrelaterade roller och allmänt sedd som typ en av de bästa som nånsin kallat sig skådespelare. Det är ju liksom upplagt för jämförelser mellan far och son, en tävling som Junior aldrig går vinnande ur, begränsad som han ändå är i sina uttryck.

 

Men här är han väldigt bra. Kanske är det hans melankoliska framtoning, hans uppgivna uppsyn, hans möjligen av alkohol köttigt svullna ansikte som gör honom så lämplig som den fördömde Talbot. Varulven blev Juniors paradroll och han var den ende i Universals skräckkabinett under 1940-talet som var ensam om att gestalta ”sitt” monster, i totalt fem filmer, något han var mycket stolt över.

 

 

Läs även våra tidigare Spöktober-inlägg:

Mad Love: liderlig Lorre i mörk melodram
A-kurs i skräckfilm del 5: The Wolf Man
Big Trouble in Little Outpost
Poddtips: Skräck i Salong 3
Spirits of the Dead: skippa Vadim och Malle, se Fellini!
Samvetslös plastikkirurg blir mordisk cirkusdirektör i Circus of Horrors
Anguish: snurrig surrealistisk spänning i flerbottnad film i film i film i film
A-kurs i skräckfilm del 4: The Mummy
Läskigt överspel i Tod Slaughter-triumfen The Face at the Window
The Thrill Killers: sadister och dårar i Stecklers svar på Psycho
Sektledare, urfolksmagi och tequila-demoner i Poltergeist 2 och 3
The Invisible Ray: Karloff & Lugosi i strålande Universal-raffel
A-kurs i skräckfilm del 3: The Amityville Horror
The Devil-Doll: mysrysig berättarglädje i Tod Brownings näst sista
The Long Walk: Cooper Hoffman lyser i brutal King-filmatisering
The Velvet Vampire: drömsk arthouse möter krass exploitation
A-kurs i skräckfilm del 2: Hellraiser
A-kurs i skräckfilm del 1: A Nightmare on Elm Street
Doomwatch: när kommer ekoskräcken tillbaka?
Evil Dead: Sam Raimis hyperkinetiska debutfilm är bättre än någonsin
Fira Spöktober med Skärmtid – ett läskigt inlägg om dagen!
Poddtips: kickstarta Shocktober med ett dödsskönt snack om Final Destination