På listor över de mest populära, mest framgångsrika, mest konstnärligt fulländade regissörerna i filmhistorien kommer du aldrig att hitta John Brahm. Brahm var en ganska anonym bruksregissör, verksam under en tid i Hollywood — hans bästa filmer gjordes på 1940-talet — då studiosystemet var nästintill allenarådande, och innan strålkastarljuset riktades mot regissörerna; detta var filmstjärnonas och producenternas tid. I en annan värld hade Brahm plockats upp och prisats av auteuristerna på Cahier du cinéma och fått ett helt annat eftermäle.

 

John Brahm föddes (som Hans) i Hamburg 1893 och var verksam som skådespelare och regissör i Berlins teatervärld fram till mitten av 1930-talet, då han lämnade Hitlers Tyskland och likt många andra européer i exil landade i USA, där han raskt inledde en karriär som filmregissör, primärt hos Columbia och 20th Century Fox. Brahm gjorde lite av varje, från kostymdrama till science fiction, det studion begärde av honom, men alltid med en ansenlig verkshöjd. Efter studiokarriären bytte han spår till tv och regisserade flera tv-filmer samt ett otal avsnitt av populära serier som Alfred Hitchcock Presents och The Twilight Zone.

 

Kritikernestorn Andrew Sarris placerar John Brahm i det mindre smickrande kapitlet ”Miscellany” i sin inflytelserika bok The American Cinema: Directors and Directions 1929-1968 (1996 års utgåva) och skriver lätt avfärdande, men inte helt orättvist: ”His quiet virtues of visual tastefulness and dramatic balance were unable to sustain his career. He remains a minor example of the studio director cast adrift with the collapse of the studio system.”

 

Här följer tre tips på filmer regisserade av John Brahm — filmer som av en händelse också passar in i månadens Spöktober-tema.

 

The Lodger (1944)

Denna Jack the Ripper-pastisch har filmatiserats ett antal gånger, förmodligen är Alfred Hitchcocks version från 1927 mest känd. Men den här adaptionen av The Lodger (sv. Hämnaren) — Brahm gör den som en okonstlad thriller — är inget att skämmas för. Framförallt är filmens gestaltning av seriemördaren, som i någon teknisk mening inte är utan snarare är inspirerad av Jack the Ripper, en figur som i den här filmen får namnet Slade, mycket minnesvärd. Laird Cregar (mer om honom nedan) spelar honom perfekt, och i sin alltmer bombastiska mimik, som skruvas upp i takt med att fasaden krackelerar, framstår han faktiskt som psykologiskt trovärdig, eller åtminstone rimlig.

 

 

När vi först möter honom är Slade en tyst, tillbakadragen ensling som håller sig på sitt rum i huset han hyr in sig, en udda typ som håller folk på avstånd, och någon som tycks leva ett hemligt liv i skuggorna. Tro fan att snacket går. Flyttar du in på ett pensionat får du nog räkna med att få frågor om ditt liv, du försakar ju lite av det privata, det ingår liksom i konceptet. Jaha, varför bor du här? Trubbel där hemma? Du ser ut som att du har gjort militärtjänst, flygvapnet? Vad jobbar du med då? Nähä, inte så pratglad förstår jag. Samtidigt kan jag sympatisera med Slades vilja att inte vara supersocial hela tiden och att värna sitt privatliv, övriga boende i huset framstår verkligen som enerverande nyfikna. Då får väl nån snorkig skvallertant känna sig bryskt avfärdad då!

 

Men efter ett tag, när Slade fått mer förtroende för folket i huset och känner sig mer hemtam där, öppnar han så smått upp och börjar konversera med dem på riktigt, med katastrofalt resultat – folk blir förfärade över hans febriga, psykotiska tankar och hans bisarra, destruktiva idéer om skönhet och ondska. Scenen i vilken han berättar om sin vackra bror är fenomenal – han uttrycker sig som om han pratade om en älskare. Den dramatiska finalen i kulisserna på en teater är också en höjdpunkt.

 

 

Hangover Square (1945)

Ännu en film som utspelas i det gamla London, precis när den viktorianska eran övergått i den edwardianska och 1800-talet blivit 1900-tal. Dock helt inspelad i USA såklart, en helamerikansk produktion, men uppenbart var detta en miljö som var populär i Hollywood på 1940-talet. Kanske fantiserade man om en enklare tid innan krigen, kanske ville man drömma sig bort till ett svunnet Europa. Samtidigt handlar flera av filmerna som utspelar sig under den här tiden om Jack the Ripper och liknande hemskheter. Hangover Square (sv. Mörkrets ängel) är just en sådan film, en spänannde thriller, med stämning så tjock att man kan skära den med kniv. Det är dessutom John Brahms bästa film (av de jag har sett).

 

Laird Cregar spelar George Harvey Bone, en hårt arbetande klassisk kompositör i London. George är lovande, stor potential, har ännu inte fått ett genombrott, men han kämpar på. Han mår också psykiskt dåligt, och får emellanåt allvarliga blackouts, under vilka han tycks begå diverse våldsamma handlingar — men verkar inte ha några minnen av episoderna. George försöker tafatt styra upp såväl sin karriär som sina personliga relationer, men är något av en pushover, vilket leder till ett destruktivt förhållande med en varietésångerska som kallt utnyttjar hans musikaliska talanger men dissar honom på det känslomässiga planet. Samtidigt är filharmonikernas dirigents dotter förtjust i vår tragiska hjälte. Allt eftersom de våldsamma dåden blir fler och fler dras snaran åt kring kompositören.

 

 

Cregar, som för en genomsnittlig filmdiggare mest är känd för sina ofta skurkaktiga biroller i filmer som I Wake Up Screaming (detektiv; 1941), This Gun for Hire (gangster; 1942) och Black Swan (pirat; 1942), är fantastisk som den plågade George, sannolikt hans bästa filmframträdande och tragiskt nog också hans sista. Han dog två månader innan filmens premiär, som en direkt följd av en extrem diet 20th Century Fox insisterat på i samband med inspelningarna av The Lodger och Hangover Square. Dieten inkluderade den tidens bantningspiller – amfetamin – och ledde till sådana magbesvär att han tvingades till operation. Kort därpå drabbades han av en hjärtattack som han aldrig återhämtade sig från. Han dog 9 december 1944, blott 31 år gammal.

 

I Hangover Square ger Cregar verkligen allt — han spelar även själv piano — och hans stil kanske inte passar alla men jag älskar den. Hans intensitet påminner lite om en ung Philip Seymour Hoffman. Filmens final är makalös och närmast suggestiv i sin eldfängda tragedi. Bernard Herrmann gjorde den utmärkta filmmusiken.

 

 

Cregar var fram till The Lodger mest känd som karaktärsskådis och var således en ovanlig leading man,  men hans potential som filmstjärna var en av anledningarna till att Fox tvingade på honom dieten som tog hans liv, efter att dessförinnan mörkat hans homosexualitet genom att insinuera förhållanden med kvinnliga stjärnor som Linda Darnell och Dorothy McGuire. Ännu en talang, uppäten och utspottad av drömfabriken.

 

 

The Mad Magician (1954)

Den alltid utmärkte Vincent Price (som för övrigt talade vid Laird Cregars begravning) spelar en hunsad, sympatisk illusionist som hela livet drömt om att få stå på scen, men som inte anses tillräckligt karismatisk eller stjärnmässig av branschen. Istället tvingas han jobba som assistent åt andra magiker och hitta på spektakulära trick åt dem. En av hans uppdragsgivare, en sniken affärsman, hånar hans misslyckade karriär och tvingar honom till allt mer jobb, stjäl hans uppfinningar och förnedrar honom i största allmänhet. Naturligtvis kokar Price till slut över och begår ett mord, som sedan blir ett till, och ett till.

 

 

Jag är svag för den här typen av mänskliga filmförbrytare, som åtminstone till en början är sympatiska, om än lite störda; som försöker göra rätt, men vars omgivning konspirerar mot dem, varpå galenskap följer. Prices plågade magiker är som titeln skvallrar mycket riktigt galen, men han blir det först efter ett tag, när världen vänt sig mot honom tillräckligt många gånger och han inte står ut längre.

 

 

The Mad Magician innehåller ett betydligt mer mångbottnat porträtt av en person i upplösning än vad den spekulativa titeln först antyder. Filmen red för övrigt på den 3D-våg som satte igång med House of Wax (1953) — som Price för övrigt också spelade huvudrollen i.

 

 

Läs även våra tidigare Spöktober-inlägg:

A-kurs i skräckfilm del 6: The Innocents
Frankenstein Meets the Wolf Man: både vemodigt och löjeväckande i Universals första monstermashup 
A-kurs i skräckfilm del 5: The Wolf Man
Big Trouble in Little Outpost
Poddtips: Skräck i Salong 3
Spirits of the Dead: skippa Vadim och Malle, se Fellini!
Samvetslös plastikkirurg blir mordisk cirkusdirektör i Circus of Horrors
Anguish: snurrig surrealistisk spänning i flerbottnad film i film i film i film
A-kurs i skräckfilm del 4: The Mummy
Läskigt överspel i Tod Slaughter-triumfen The Face at the Window
The Thrill Killers: sadister och dårar i Stecklers svar på Psycho
Sektledare, urfolksmagi och tequila-demoner i Poltergeist 2 och 3
The Invisible Ray: Karloff & Lugosi i strålande Universal-raffel
A-kurs i skräckfilm del 3: The Amityville Horror
The Devil-Doll: mysrysig berättarglädje i Tod Brownings näst sista
The Long Walk: Cooper Hoffman lyser i brutal King-filmatisering
The Velvet Vampire: drömsk arthouse möter krass exploitation
A-kurs i skräckfilm del 2: Hellraiser
A-kurs i skräckfilm del 1: A Nightmare on Elm Street
Doomwatch: när kommer ekoskräcken tillbaka?
Evil Dead: Sam Raimis hyperkinetiska debutfilm är bättre än någonsin
Fira Spöktober med Skärmtid – ett läskigt inlägg om dagen!
Poddtips: kickstarta Shocktober med ett dödsskönt snack om Final Destination