Under den här rubriken fortsätter jag att se filmer som befinner sig någonstans mellan bioduken och total glömska.
Dahomey (2024)
Otroligt fascinerande dokumentär, lågmält och kreativt iscensatt av fransk-senegalesiska Mati Diop, om hur en samling föremål, skulpturer och statyer som under främst 1800-talet plundrats från kungadömet Dahomey (dagens Benin) och hamnat i ett franskt museum nu återlämnas till hemlandet. Vi följer dels processen med själva flytten, det praktiska arbetet, den omsorgsfulla paketeringen, flyttlådorna, transporten, och dels mottagandet, både det officiella med diverse digniteter men även i forum med studenter, som ventilerar sina tankar kring föremålen och vad det betyder, om något, att de nu lämnas åter. Men hos Diop besjälas också statyerna, vi får ta del av deras egna reflektioner kring vad som händer i form av berättarröster, vilket adderar en närmast suggestiv dimension till berättelsen. Nu väldigt sugen på att se Diops Atlantiques (2022) som jag missade när den kom.
Ella McCay (2025)
Den här katastrofalt misslyckade politiska (?) romantiska (??) komedin (???) om en ung Leslie Knope-aktig biträdande guvernör som försöker pussla ihop sitt privat- och yrkesliv har lustfyllt och rättvist sågats med fotknölarna i amerikansk press, men jag reagerar mer med sorg än hån — det är smärtsamt att se hur den 85-årige film- och tv-legendaren James L. Brooks, mannen bakom Broadcast News och The Simpsons, så fundamentalt tappat allt, från skärpa i dialog till fingertoppskänsla i regi. En film gjord av en person med helt fria tyglar och ingen som helst aning om hur vanliga människor lever och jobbar och tänker. En film som nostalgiskt blickar tillbaka till 2008, som att det då rådde politisk konsensus i USA och alla var överens. En film som slarvar bort alla begåvade skådespelare som lojalt ställt upp när Brooks lyft luren, inklusive Albert Brooks (ej släkt) och Ayo Edibiri. En film som är så full av tonmässigt spretiga scener, ansatser till skämt som aldrig fullföljs, och plot points som lämnas vind för våg att hälften vore nog.
Hacking Hate (2024)
Intressant svensk dokumentär som följer researchern och grävande journalisten My Vingren när hon tar sig an vidrigheterna i extremhögerträsket. Med tanke på att allt kring detta ämne — politiken, tekniken — förändras så snabbt så kändes det angeläget att se den här filmen nu och inte om ett par år då de faktiska omständigheterna, om än inte tematiken, säkerligen kommer att kännas föråldrade. Som film betraktad saknar den dock en del, till exempel nerv, och den är också lite klumpigt berättad (bl a innehåller den en av mina pet peeves, när man filmar ett telefon- eller skypesamtal men fejkåterskapar ena parten i efterhand bara för att få med alla som pratar i bild). Och jag förstår det kluriga i att göra en film som fokuserar på en individ som helst inte alls vill stå i fokus, men det känns lite märkligt att droppa detaljer om Vingrens privatliv (barn, familj) med tio minuter kvar av filmen men inte utforska det närmare än så. Lämna det helt utanför, eller berätta lite mer, är min rekommendation. Nu blir det mest frustrerande vagt. Klart sevärd ändå. Vi behöver fler med Vingrens ryggrad och driv.
Honey Don’t! (2025)
Efter decennier av mestadels fantastiska filmer gjorda tillsammans med brorsan Joel unnar jag såklart Ethan Coen att släppa loss med nåt helt annat. Men den lesbiska pulptrilogi han för närvarande gör tillsammans med sin fru Tricia Cooke (de skriver tillsammans, han regisserar, hon klipper) är än så länge bedrövligt dålig. Det här är filmer som osar post-Tarantino-skräp anno 1995 snarare än 2025, fyllda av ansträngt quirky karaktärer, ohyggligt och plötsligt ultravåld, töntiga needle drops och kvasiinvecklade intriger som man slutar bry sig om efter tio minuter. Drive-Away Dolls (2024) och Honey Don’t! har mottagits svalt av såväl kritiker som publik, men Coen har stort kreddkapital så vi får säkert se trilogin gå i mål med den planerade (suck) Go Beavers.
Skärmtid 
Lämna en kommentar