Under den här vinjetten skriver jag om filmer som inte längre dominerar diskursen men ändå känns lite intressanta att kommentera.
Hit Man (2023)
Jag börjar bli ganska trött på att Hollywood försöker sälja in Glen Powell som nästa… Tom Cruise? Bruce Willis? Nåt åt det hållet. Powell är en charmig skådis men har han verkligen the juice att vara drömfabrikens nya leading man? Vi får väl se. Det här samarbetet med Richard Linklater påminner lite om Linklaters (mycket bättre) Bernie (2011) i det att den också utgår från en lätt bisarr true crime-historia full av excentriska karaktärer. Linklater är som alltid bäst i skildringarna av det lokala, här New Orleans med omnejd, men trovärdigheten i superdeffade hunken Powell som fysik/filosofiprofessor som extraknäcker som kriminaltekniker och dras in i knasig undercoveroperation som fejkyrkesmördare? Inte lika vass, trots verkligheten som förlaga. (Finns t o m 2 juli på SVT Play.)
My Old Ass (2024)
Väldigt fin coming of age-rulle skriven och regisserad av Megan Park som förstår sig på genrens troper men lyckas göra något eget och nytt utan att det känns varken spekulativt eller långsökt. Skildringen av tonåriga Elliott som växer upp i Ontarios obygd med sina tranbärsodlande föräldrar innehåller många av de klassiska ingredienser som en berättelse om den truliga ungdomen på väg mot vuxenlivet som grubblar över framtiden brukar göra, men Park undviker de värsta klyschorna och slänger dessutom in närmast en scifi-twist — under en svamptripp möter Elliott sitt äldre jag som försöker ge goda råd åt tonåringen och under resten av filmen finns tillgänglig som ett slags mogen resurs åt henne. Det blir aldrig tokroligt eller för skruvat, mest mysigt och djupt empatiskt. Audrey Plaza är utmärkt som 40-åriga versionen av Elliott, men sensationen här är ändå Maisy Stella i sin första filmroll som det unga originalet.
Predator: Badlands (2025)
Jag är tämligen ointresserad av lore i filmsammanhang. Behovet att veta allt om även marginella karaktärer i nån random fantasyhistoria eller längtan efter att utforska sidospår som inte belysts i originalverken har sin plats i fan fiction men jag klarar mig ganska bra utan det som casual konsument. Ge mig nåt nytt istället! Men i en tid som domineras av IP och där nördkulturen helt tagit över är det ofta det vi serveras, från what if-prequelserier om syster Ratched från Gökboet till de oändliga möjligheter som idén om ett multiversum öppnar upp. Jag deppar ihop lite när det coola med en crossover är att IP som ägs av olika megacorps möts, snarare än vad som berättas. Med detta sagt: Predator: Badlands är riktigt underhållande! Börjar lite svajigt — en massa snooze om predatorerna trycks ner i halsen på oss — men när vår utomjordiske hjälte hamnar på en ogästvänlig planet med en skadad android, spelad av Elle Fanning, som enda sällskap, blir det oväntat kul. De här effekttunga filmerna brottas fortfarande med realism i fysiken, ingenting känns t ex tungt eller blött. Men bra set pieces, roliga lösningar. Fanning är bäst i sin dubbelandroidroll: charmig och hjälpsam som sidekick, kylig och otäck som representant för Weyland-Yutani.
Stress Positions (2024)
Småcharmig och avig indiekomedi av debuterande Theda Hammel som trots en heroisk John Early i huvudrollen aldrig riktigt lyfter. Vilket är synd på ett så lovande hopkok: en snurrig, syrlig New York-historia berättad utifrån ett slags hispigt, gränslöst queerperspektiv; en pandemi-hang out movie med ambulerande voiceovers, färgstarka karaktärer och rakt igenom oförutsägbar handling. Det borde vara så mycket bättre än det faktiskt är. Ändå nästan värt att se av Brooklynbohemromantiska skäl, och för Earlykomplettister är filmen såklart ett måste. (Och apropå Early: exakt hur mycket ser man inte fram emot hans regidebut Maddie’s Secret som har biopremiär snart och vars trailer släpptes igår?!)
Skärmtid 
Lämna en kommentar