Strejkarna: dokumentären om Fridays For Future är kraftfull och berusande

Helena Molin har följt Fridays for Future under sju år, från Greta Thunbergs ensamma skolstrejk med pappskylt utanför riksdagshuset hösten 2018, via de massiva klimatdemonstrationerna världen över bara ett år senare, tal i FN och EU-parlamentet, och till ett nu när utvecklingen går åt fel håll, klimatfrågan trillat bort från agendan, regeringar världen över (inte minst här) viftar bort alla klimatmål och det mesta verkar nattsvart. Hon följer ungdomarna under med- och motgångar, fester, tågresor, nördiga brädspel men framförallt under möten där de diskuterar, planerar, tejpar plakat och drar upp strategier.

Jag skämdes när jag såg den här filmen. Jag inbillar mig ju att jag är en av de goda, som röstar vänster och källsorterar, men jag tillhör givetvis den generation som tappat det, som låtit komforten och förnöjsamheten ta över. När de extremt pålästa och verbala Fridays For Future-ungdomarna möter glada politiker som berättar hur himla fint och viktigt det är att de håller på så tar de ingen bullshit utan stirrar bara ut dem och frågar iskallt Ja men vad gör ni då? I det läget är jag den vuxne i rummet, som tycker det är jobbigt med konfrontation och som valt komfort över kamp.

Jag grät också – över att se Greta kämpa med tårarna i FN, och över att se ungdomar som inte ens fyllt tjugo gå in i väggen och må piss över att de inte har gjort nog, när de på några år åstadkommit mer än de flesta människor gör under hela sina liv.

Och jag skrattade, för den fångar också FFF-aktivisterna i tramsiga stunder, och man blir påmind om att de (också) är kids som gillar att ha kul.

Det är extremt berörande och kraftfullt att följa unga människor som bara inte kan begripa hur alla vi andra kan fortsätta som vanligt trots att världen håller på att gå under. Och lika hjärtskärande att se hur de försöker hantera att utvecklingen går åt fel håll, trots att de fått upp klimatfrågan på agendan.

Strejkarna är en lysande film. Inte bara för att den påminner om att miljökampen är viktigare än någonsin, utan också för att den frågar vad det är att vara människa. Det är smärtsamt men nödvändigt, och på något sätt också upplyftande och berusande. Det här är en av de starkaste filmer jag sett på mycket länge.

Strejkarna har biopremiär idag 15 maj.