Välkommen till Sommarklassikern! Här kommer vi att lyfta fram gamla godingar som förtjänar en ny tittning. Först ut är Per, som fortsätter tjata om sin stora idol De Palma. Vi ber om överseende! / Skärmtid-redax
The Fury – svensk premiärtitel: Mardrömsjakten – är en av Brian De Palmas mindre kända filmer. Den kom 1978, två år efter megasuccén Carrie, och från den tog han med sig både telekinesi-temat och en väldigt ung och storögd Amy Irving som här gjorde sin första huvudroll.
Det börjar lite skakigt när huvudpersonen, ex-agenten Sandza (Kirk Douglas) blir förrådd av sin gamle vän och kollega Childress (en sinister John Cassavetes) i Israel, i en förmodat explosiv scen som mest ser ut som risig Bond-action från Roger Moores sena 1970-tal. Och därefter ett långt tracking shot efter Amy Irving och hennes väninna på en strand, med alldeles för många statister och halvbra eftersynk. Det känns som en rätt ordinär 1970-talsaction, särskilt om man sitter och väntar på De Palmas patenterade tricks.
Men det växer! Kirk Douglas är skönt fyrkantig som hämndlysten agent, och ytterst välbehållen för sina 62 år. Charles Durning är lysande som alltid, här som jovialisk föreståndare för The Paragon Institute – ett lika lysande sjuttiotalskonspiratoriskt namn som The Parallax View – där Amy Irving blir placerad för att hennes gåvor som tankeläsare ska undersökas. Och, förstås, exploateras, eftersom skummisen Cassavetes vill utnyttja både henne och Kirks son (Andrew Stevens) för att utveckla tankevapen mot ryssarna.
Här nånstans vaknar De Palmas bildbegåvning till liv, och vad som i början är en rätt pratig standardthriller blir mer och mer en brutal och obehaglig skräckis. När Amy Irving håller folk i handen kan hon nämligen läsa deras tankar och få läskiga uppenbarelser. Det är lika creepy som Christopher Walkens chockartade ryck i Cronenbergs The Dead Zone – späda, smala Irving stirrar frånvarande och helt tagen av skräck med sina enorma ögon medan klarrött blod forsar ur ögon, fingrar och mun från kvinnan hon håller i handen… slaskar ner på ett inglasat bord, filmat underifrån, genom glaset… Slurp!
Sen finns en oerhört tät sekvens där Irving suggereras till att återuppleva samma hjärntvätt som Stevens utsattes för, där De Palma (och hans fasta klippare Paul Hirsch) otroligt effektivt klipper mellan Irvings point of view och närbilder på hennes ansikte. Det är snorsnyggt, och mer sånt finns: De Palma bjuder också på en lång dramatisk slow motion-sekvens när Irving försöker rymma, och ger oss slaskigt splatter mot slutet när Stevens (som av all särbehandling förvandlats till ett svartsjukt, grälsjukt och barnsligt monster) går bananas med sina telekinetiska gåvor, med snyggt sminkade bultande blodådror i pannan. Samt en obetalbar scen på ett nöjesfält när Stevens får en karusell att balla ur vilket orsakar att några (dessförinnan) överpeppade oljeschejker blir massakrerade.
Dennis Franz, för evigt ikoniserad som dumbrutale Andy Sipowicz i NYPD Blue, gjorde här sin filmdebut. Som polis förstås, och med ett sanslöst men charmigt överspel. Här var han 34 men ser klart yngre ut – bara två år senare hade han gjort transformationen till den koppärrige, halvflintskallige, småfete och sleazy snuten vi älskar. Snabbt jobbat! De Palma återanvände honom tre gånger, i Dressed to Kill, Blow Out och Body Double.
Slutscenen (som finns på YouTube) är rejält kladdig. Säg såhär: Cronenberg fick oerhört mycket cred när han lät Michael Ironside med tankekraft få en snubbes huvud att explodera i Scanners, men här gör Amy Irving något ännu fetare tre år tidigare… och De Palma filmar det från fyra vinklar, i slow motion, och tar om blodmoset ungefär 14 gånger. Ännu en liten orättvisa för en ständigt underskattad regissör.
The Fury finns att strömma på exempelvis SF Anytime.
Lämna en kommentar