Ida: Blod! Gyttja! Bönder som slipar högafflar och reser sig mot förtryck!
Per: Hjältemod, kamratskap! Tjocka munkar som gudfruktigt slogs med käppar för en rättvis sak! Sunt friluftsliv, kyska jungfrur att hjälpa över bäckar och åar, vördnad för den rättmätige konungen!
Ida: Blodiga sätesbjudningsförlossningar som slutar med död! Koppärr som vanställer näsor! Uthungrade barn som får äta soppa kokad på pappas skärp!
Så gick den peppiga mailkonversationen mellan Per och Ida innan vi gick för att se medeltidsactionfilmen The Uprising, som har premiär på fredag! Som ni ser har en av oss en lite ljusare bild av medeltiden och en lite mörkare. Vem hade rätt och vem hade fel?
Ida: Så här i efterhand kan vi se att jag fick full pott i mina förväntningar. De uthungrade barnen var utanför bild men däremot fick vi direkt möta slemmiga soldater som medelst underlivsövergrepp skulle fastställa om en flicka var barn eller inte. Ansågs de vuxna skulle nämligen extra skatt betalas, och på denna tid, mina vänner, gick skatt icke till vård, skola, omsorg och typ bygga vägar och a-kassa. Nope, skatten gick till Englands krig i framför allt Frankrike samt att hålla de rika ännu rikare. Tänk scenerna i Disneys Robin Hood där sheriffen snor de fattiga mössens sista peng. Där är vi.
Per: Exakt, fast utan gulliga fabeldjur och med Paul Greengrass patenterade shaky-cam som slår an tonen direkt: det är rått, det är blodigt och det är på liv och död.
Ida: The Uprising bygger på verkliga händelser (kända idag under namnet “Peasants’ Revolt”) och många historiska gestalter är med i filmen. Vi börjar deppigt i den medeltida leran. Året är 1381. Pesten, senare känd som Svarta Döden, har tagit halva engelska befolkningen. Kungen, Richard II, är en ung snubbe (14 år i verkligheten) som uppenbarligen lider av psykisk ohälsa, och psykisk ohälsa hos unga var inte heller något skatterna gick till – istället manipuleras han av sitt råd som inte tycker att extra skatter ska komma från rika präster eller köpmän, nej låt det där packet till bönder betala.
En av dessa bönder är ”Ploughman” (spelad av Andrew Garfield), och är vår huvudperson, en påhittad sådan. Han har det så jävla eländigt, bokstavligen inget att förlora, och en spontan våldshandling blir i filmen gnistan som tänder revolten.
Per: Ja, Greengrass spiller ingen tid utan kastar oss snabbt in i revolten – knappt har en lagom fulsminkad Garfield tragglat med plogen i sin snustorra åker och sörjt fru och barn som gått under i pesten förrän han lackar ur mot kungens vidriga skatteindrivare och tar till vapen. Snart får han fler förtryckta med sig och de tågar mot kungen för att kräva rättvisa. Greengrass är på mammas gata här, innan alla Bourne-rullarna gjorde han ju den ont i magen-mästerliga Bloody Sunday som utspelar sig på Nordirland 1972 och skildrar den fruktansvärda incidenten då brittiska soldater sköt skarpt och massakrerade ett gäng fredliga demonstranter. Samma dokumentära känsla finns i The Uprising, samma politiska patos och samma effektiva sätt att trigga igång publiken – jag fick hög puls per omgående!
Ida: Nej men mina NERVER!!! Jag tyckte det var så ofantligt spännande, varje sekund! Jag älskar i teorin historiska dramer men sedan sitter jag där framför nåt historiskt korrekt och välspelat Tudordrama och bara zzzzz. Här satt jag istället och nervösfipplade med mina stackars hårtoppar så håret var tovigt efteråt, delvis tack vare den spännande filmmusiken som låg på i princip hela tiden. Tack kompositör Volker Bertelmann! (Ingen duvunge, han var Oscarsvinnare för All Quiet on the Western Front, nominerad för Konklaven )
Per: Trots medeltidsgeggan är det inte svinsvårt att dra paralleller till samtiden. En stor farsot som lamslog stora delar av världen och skördade dödsoffer har precis passerat, ett kuvat folk som kämpar med vardagsekonomin, en skyddad elit som badar i privilegier, en mentalt instabil ledare som omges av ränksmidande rådgivare… Det låter vagt bekant på nåt sätt?
Ida: Ehhh… vaaaa vad meeeeenar du?! Förresten läste jag att just dessa historiska händelser som filmen bygger på ofta tagits upp av kända socialister! Arbetare som slåss för sina rättigheter men sedan brutalt slås ner av den rika överheten. Suck.
Per: Vad tyckte du om skådisarna? Jag gillade Garfield, effektiv som den fåordige, sorgsne och rättrådige Plogman. Katherine Waterston som alltid är bra gjorde mycket med sin lilla roll som kuvad men viljestark drottning, och mysigt att se birollsfavoriterna Stephen Dillane och Tom Hollander i skurkroller. Och den veke tonårskungen spelas av Woody Norman, lillkillen i Mike Mills C’mon C’mon!
Ida: Garfield var superfin! Tom Hollander är för alltid en favorit, och Normans kung var svinbra (och vilket friskt hår han hade?!). Jamie “Billy Elliot” Bell var också en höjdare som den lite för fanatiske prästen John Ball (verklig person han med).
Per: Jag har några smärre klagomål. Greengrass kunde gott filat lite mer på sina rollfigurer, de är symboler mer än människor, dialogen är bitvis lite träig, och några CGI-kliniska inflygningar över medeltida London skär sig lite med den mustiga närvarokänslan i övriga filmen. Men jag blev ruskigt engagerad av den här berättelsen som skickligt bygger upp spänningen och får socialisten i mig att koka över. Det blir en fyra!
Ida: Det var väl en grej som var lite skrattretande… Det ska ju alltid vara så grått och lerigt på medeltiden. Alltså – även på medeltiden existerade sol och sommar?! Men det är alltid en mörk och vidrig vårvinter? Här hade man liksom lagt på ett sunkfilter flera gånger, man såg på skuggorna att solen minsann sken men det är som att det är förbjudet.
Men jag var annars väldigt okritisk. Som vanligt känner jag så här: what’s up med de njugga recensionerna av något jag gillar?! Filmen var lång men aldrig seg, jag kände känslor, speciellt när folket sjöng tillsammans när de tågade framåt i hopp om en bättre framtid. Och blinkningen i slutet om att Ploughman skulle komma att bli en… vad ska vi säga… rejält berömd person var härlig. Så subtilt hade en amerikansk regissör aldrig gjort det. Fyra från mig med!
The Uprising har biopremiär fredag 25 september.
Lämna en kommentar