Så är den äntligen här, årets snackis Digger. Åtminstone i mitt insnöade flöde, som har svämmat över av mer eller mindre spännande takes på Tom Cruise och hans karriärval anno 2026. Första gången på nästan tio år som han lämnar sin comfort zone av hyfsat riskfria blockbusters som Mission: Impossible och Top Gun. Första gången på väldigt länge som han jobbar med en auteur – drygt 20 år om man räknar Spielberg (Minority Report) eller Micke Mann (Collateral), och nästan 30 långa år om man räknar PTA och Magnolia. Första gången på väldigt länge som han tar en risk. Och strategiskt nog gick ut med Days of Thunder 2 (beräknad till 2028) i god tid innan Digger hade gått upp, så att det inte skulle uppfattas som en desperat motåtgärd till Diggers eventuella magplask. Så har det surrats.
Klart är att Warner lagt $125m på ett uppenbart prestigeprojekt med Alejandro G. Iñárritu bakom kameran och Cruise framför, men känts klart osäkra på hur de skulle marknadsföra den. Så till den grad att internet spekulerade i att det skulle vara en musikal, vilket snart dementerades. Nu är recensionerna ute, och de flesta verkar såga den. Inte minst Kerstin Gezelius i DN som vill vara riktigt edgequeen och ge den en nolla i betyg, vilket kanske vägt tyngre om hon inte också förärat den mysigt tramsiga Naked Gun-rebooten från förra sommaren samma bistra betyg och därmed satt sin trovärdighet i kraftig gungning.
Jag diggade Digger! Men det är en fars, enormt (upp)skruvad, och hur mycket man gillar den beror på ens tröskel för skrikande män och skådisar som tar i så de spricker. Alla spelar över här, inklusive Cruise bakom sin gubb-makeup, och inledningen är enormt tröttsam.
Men sen händer något! Exakt vad ska inte avslöjas (om du kan, gå in i den här filmen ren, utan att läsa en massa recensioner!) men Iñárritu jobbar med lager på metalager, på ett intrikat sätt. Snart inser man att han inte bara inspirerats kraftigt av Kubrick och Dr Strangelove, utan också Roy Andersson – Digger är full av snyggt komponerade, stiliserade tablåer med vitsminkade bakgrundsskådisar (dock med en tusen gånger högre budget än någonsin Studio 24 haft att leka med).
En inte särskilt vågad gissning är att Digger kommer att floppa. Den har redan sågats i flera tunga instanser, och jag tror inte folk i allmänhet är så peppade på en satir över kapitalistisk rovdrift och samvetslös miljöförstöring som bitvis är enerverande on the nose.
Men då missar man något. Fotot av Iñárritus (och Alfonso Cuarons) ständige DoP Emmanuel Lubezki är otroligt, produktionsdesignen av Coen-veteranen Dennis Gassner är helt makalös, och casten är en smaskig who’s who av mustiga birollsgubbar: Michael Stuhlbarg, Robert John Burke, John Goodman, Burn Gorman. (Endast Sandra Hüller är kriminellt bortslösad.)
Digger är en visuell fest. En överlastad blandning av buskis och Budskap – absurd, överspänd, övertydlig, tröttsam, påfrestande, rolig och rätt så underbar. En av årets stora bioupplevelser, warts and all.
Cruise, då? Inte omöjligt att han återvänder till säkrare projekt framöver. Ett misslyckande isåfall, men ett rätt så grandiost sådant.
Digger har biopremiär fredag 2 oktober.
Lämna en kommentar