De två Star Wars-nördarna Ida och Per gick och såg senaste filmen från en galax för länge sedan: The Mandalorian and Grogu. Karaktärer kända inte från en Star Wars-film utan från spinoff-tv-serien The Mandalorian. För den som hajar noll – Mandalorian aka Din Djarin, “Mando” för sina vänner, är en prisjägare, liksom den något märkligt kultförklarade figuren Boba Fett från George Lucas ursprungsfilmer. Mando träffar under ett uppdrag på en urgullig liten figur som alla vi tv-tittare kallade baby Yoda, som visar sig ha oväntade krafter, the force is strong with this one som vi brukar säga.
De två fäster sig vid varandra och upplever en massa äventyr och deras kärleksfulla relation är kanske mest känd för att ha bidragit till Pedro Pascals genombrott som hela världens Daddy. Om man med det menar en daddy man vill ligga med. Såväl kvinnor som män föll för Pascals sängkammarröst där under hjälmen av det mytomspunna materialet Mandalorian Steel och nu är det dags för det rara radarparets första långfilm.
Vi såg den som man ska göra: på bio, megaduk, IMAX. Gotte!
Ida: Per, vad har du för förhållande till tv-serien The Mandalorian?
Per: Trofast, skulle jag säga! Jag blev såld redan i det allra första avsnittet som bjussade på en svårslagen double whammy i form av Werner Herzog OCH världens gulligaste Baby Yoda. Sen dess har serien haft sina toppar och dalar såklart, men när den varit som allra bäst har den gett oss perfekt, opretentiös och precis lagom spännande adventure of the week-underhållning, som en riktigt välgjord rymd-western. Du då – förutom att du vill kela med Pedro (don’t we all), vad är din relation till Mando?
Ida: Ack Pedro *fläktar mig* nej men rätt positiv, tyckte det var en ganska ojämn serie som fick till det ibland.
Per: Efter alla omskrivna turer med kickade regissörer och nedlagda Star Wars-projekt under flera år så känns det logiskt att Lucasfilm satsade på ett säkert kort och gjorde film av Mandalorian, och dessutom lät pålitliga radarparet Dave Filoni och Jon Favreau sköta spakarna (de har båda varit med på manus och producerat; Favreau har regisserat, och Filoni är sen i vintras också CCO för hela firman). Utmaningen är förstås att få folk att haja att detta är film och inte bara ett långt avsnitt som de kan se hemma på Disney+, och de första trailrarna som släpptes var klart underwhelming som det heter på ren svenska, det kändes småskaligt och inte tillräckligt episkt. Men den färdiga filmen fyller mer än väl upp en hel bautastor IMAX-duk!
Ida: Jag fattar inte det där tjatet med “ett långt avsnitt”, nej det kändes det inte alls som. De har medvetet hållit det småskaligt istället för att heeeela galaxens frihet står på spel och så vidare. Det var väl otroligt skönt att slippa det?
Jag drar handlingen lite snabbt: Mando får ett uppdrag av sin chef, en cool Sigourney Weaver med… storfittslugn får man väl skriva fast det inte låter smickrande. Det går ut på att åka till Nal Hutta där där tvillingarna Hutt lever och regerar (och JA de är syskon till Jabba the Hutt). I utbyte mot att Mando hämtar hem deras brorson Rotta the Hutt som hålls som gisslan, ska de berätta var en viss Imperiet-lord håller hus. Den nya Republiken försöker nämligen, likt nazijägarna som letade SS-toppar i Sydamerika, hitta de Imperiettrogna bossarna som vill ha tillbaka de gamla goa tiderna.
Som sagt, småskaligt men det som INTE var småskaligt var actionscenerna! Alltså jag måste säga att i inledningen återse de opraktiska men härligt metallköttiga AT-AT:sen tungt klonka runt i snöiga berg var en riktig höjdare.
Per: Ja jävlar, de inledande tio minuterna var bland det smarrigaste jag sett i någon Star Wars-film! Inget ska spoilas såklart mer än att vi blir tydligt påminda om att Mando är suveränt bra på att sparka Imperie-stjärt. Hade vi inte suttit bland ett gäng surmulna kritiker på en pressvisning hade vi lätt rest oss upp och gjort vågen efter den mumsiga introduktionen. Sen bara fortsätter det på samma spår, det finns inga longörer i filmen utan det är oavbrutet underhålllande. Och mycket action!
Ida: Ja väldigt mycket action, men nääääästan allt var bara otroligt kul och häftigt. Vi har aldrig sett så här många monster i Star Wars! Vad säger du om handlingen? Och har du några favoritmonster?
Per: Jag gillade att handlingen var ganska enkel och “ren” i bemärkelsen att den inte håller på och skohornar in grejer Marvel-style för att det ska passa in med övriga franchise-timelinen. Sjukt många monster som sagt (det måste vara rekord?) och jag tyckte alla funkade finfint trots all CGI. Min favorit var en slemmig, iskall och dödsblek korsning mellan orm och drake med Tolkien-vibbar som var genuint obehaglig.
Ida: Mina favoriter var ändå huttarna. De där otroligt äckliga Jabba-kopiorna till tvillingar, en kvinnlig och en manlig, som låg som två gigantiska feta slemmiga larver och bara gonade sig lite incestuöst i sitt äckligt organiska palats som kändes som insidan på en tarm. Riktigt, riktigt bra skurkar. Och så har vi Rotta the Hutt (vars röst görs av The Bears Jeremy Allen White!), men där känner jag att vi inte ska avslöja något… älskade dock den karaktären med. Introducerades faktiskt först i Clone Wars men får nu en riktigt bra roll. I en scen, ingen spoiler pga detta är med i trailern, ser vi Mando och Rotta i en gladiatorring. Ett gäng monster kommer in, och inbillar jag mig, eller var ringen med sina fajtande bestar en kopia på det där rymdschackspelet som vi såg i A New Hope och senare i The Force Awakens?!
Per: Det stämmer! De har plockat det där stop motion-animerade gänget från schackbrädet i fikarummet på Millennium Falcon rakt av. Ett mysigt påskägg i en film som annars tacknämligt inte var speciellt nedlusad av fan service.
Ida: Något jag VERKLIGEN uppskattade var filmens enkla och lite stillsamma budskap: “var snälla, och hjälp varandra”. Den kändes varm (okej mitt i all otrolig slakt, death count måste vara flera hundra). En annan grej var de festliga birollerna, hallå självaste Martin Scorsese gjorde ett strålande inhopp som getouttahere-rösten till en nervös typ rymd-korvgubbe! Jon Favreaus humor skiner igenom.
Per: Haha, ja Scorsese var en höjdpunkt! Liksom Anzellans-gänget, de otroligt gulliga små mekanikerna som introducerades i Rise of Skywalker, nu med röster av Shirley Henderson. Men utan att de gulliga inslagen tog över – detta var framförallt en actionmacka. Som smakade jättegott.
Ida: Jag har en riktigt grinig invändning. En sådan korvfest?! Var är de kvinnliga karaktärerna, ursäkta är det 90-talet? I The Force Awakens plus uppföljare har man fattat att det går utmärkt att ha några kvinnliga piloter och andra karaktärer utan att göra en grej av det. Men här? Snubbar snubbar snubbar. Sigourney Weaver, visst, badass men helt utan egen historia. Snacka om Smurfan-syndromet.
(”Smurfan-syndromet” på film betyder att det finns en enda kvinnlig karaktär i en grupp män. Begreppet kommer från smurfarna förstår där nästan alla smurfar är manliga personligheter med egna egenskaper, så har vi en liten brud då utan speciellt mycket att komma med. )
Känns extremt omodernt!
Per: Serien var bättre och gav salta biroller till Katee Sackhoff, Ming Na-Wen och Amy Sedaris för att nämna några (plus Gina Carano som sen blev cancellerad). Men här vare korvfest! Trist.
Ida: Dags för betyg! Jag har surt noterat alla ljumma recensioner och jag håller inte alls med. Det blir en fyra från mig, men jag kan inte NOG poängtera att den här filmen ska man se på bio.
Per: En solklar fyra från mig också och JA – se den på bio för maximal komfort.
The Mandalorian and Grogu har biopremiär idag 20 maj.
Skärmtid 
Lämna en kommentar