Dax för Söndagsklassikern! Idag återbesöker vi Body Double från 1984, där spänning möter sleaze i en av Brian De Palmas mest underhållande filmer, tillika en stor influens för Ti Wests åttiotalsfetischiserande slasher MaXXXine som kom häromåret.
Enligt legenden så var De Palma så pass butter efter all kritik mot Dressed to Kill (1980) att han bestämde sig för att kräma på rejält med allt det hans belackare hade anklagat honom för i flera år. Kvinnohat? Check! Hitchcock-stölder? Check! Moralisk förflackning? Double-check! Vilket gör Body Double till en både larvig och helt mästerlig film.
Handlingen: Jake Scully är en medioker skådis som oförhappandes blir husvakt i en maffig lyxvilla med panoramautsikt över Los Angeles. En kväll plockar han upp kikaren och spinkar på en sexigt nakendansande kalaspingla i huset mittemot, och blir snart indragen i en mystisk mordkomplott – som också inkluderar en sväng som undercover-porrskådis.
Body Double blev Melanie Griffiths stora genombrott (som porrstjärnan Holly Body), och De Palma-veteranen Gregg Henry gör ännu en gedigen insats. Men i huvudrollen syns Craig Wasson, en i bästa fall habil teveskådis, som De Palma antagligen tyckte utstrålade den rätta mixen av aningslöshet och everyman-kvaliteter, men som är mer än lovligt träig – ganska trovärdig som handfallen mes, inte lika het som porrstjärna med backslick och beige skinnjacka.
Och det här var alltså efter att De Palma betat av leading men som Michael Caine (Dressed to Kill) John Travolta (Blow Out) och Al Pacino (Scarface) vilket är smått obegripligt. Craig Wasson fick inga fler chanser; hans andra största claim to fame är rollen som Dr. Gordon i A Nightmare on Elm Street 3: Dream Warriors (1987). Numera gör han enligt internet mest ljudböcker, och det är nog lika bra.
Men tillbaka till filmen – för det finns så många over the top-scener i Body Double att Scarface framstår som ett diskret kammarspel i jämförelse.
Som när Wasson ska göra debut i sin första porrfilm Holly Does Hollywood, iklädd pullover och nördglasögon (han påminner inte så lite om Donald O’Connor i Singin’ in the Rain) och plötsligt glider en frackklädd Holly Johnson in som ciceron och scenen blir en popvideo till Frankie Goes to Hollywoods snuskklassiker Relax! Allt slutar med att Wasson tjongar på Melanie Grifftih mot en vägg.
Eller den utdragna mordscenen, där en mystisk indian (med pilotbrillor och en hy som får Danny Trejo att se ung och fräsch ut) tar livet av den dansande tjejen på ett 100% falliskt vis: med en halv meter lång borr, så att borren går genom golvet till lägenheten under och blodet forsar ner från taket. (Kanske ett försök att toppa Dario Argento i kreativa kvinnomord? Klart lyckat i så fall.)
Sen bjuder De Palma också på sin sedvanliga showstopper: en lååång och helt fantastisk sekvens där Wasson följer efter den mystiska kvinnan i en shopping-galleria. Upp i hissar och ner i trappor, allt till Pino Donaggios mäktiga filmmusik, allt i den välkoreograferade, dialogfria och fritt svävande ”pure cinema” som De Palma gillar att excellera i. Det är inte lika spännande och showy som tunnelbanejakten i Carlito’s Way eller lika hypnotiskt som Cliff Robertsons besatta Rom-vandringar i Obsession men ändå fruktansvärt snyggt.
Body Double blev utskälld när den kom (”another sleazy fetish film from De Palma” muttrar exempelvis Maltin). Hitchcock-lånen – från Rear Window, Vertigo och en nypa Dial M for Murder – är mer uppenbara än någonsin, och de ”farliga” scenerna från porrvärlden som var dekadenta och kontroversiella när det begav sig är såklart tama och åttiotalsmysiga idag. Här och var är det hisnande lökigt. Men ingen gör melodram som De Palma, och i Body Double (precis som i ojämna men härliga rullar som Raising Cain eller Femme Fatale) skiter han i allt och bara kör på. Resultatet är ren filmglädje.
Body Double går att strömma, och finns i en fin bluray-utgåva från Indicator.
Skärmtid 
Lämna en kommentar