Det har inte varit helt lätt att peppa inför Disclosure Day. Första trailern med stela CGI-djur såg ut som en bortklippt scen från Snow White och allt artwork inklusive den hiskeliga affischen har sett ut som ett Dean R. Koontz-omslag från 1989. Det har också varit en smula märkligt att Steven Spielberg, en gentleman på 79 jordsnurr, hatta runt i sociala medier-flödet – han behöver lyckligtvis inte sitta och svettas på Hot Ones med kycklingslem i skägget, och en frukt av PR-touren är det ljuvliga Rewatchables-avnittet där Steve-O pratar Kubrick och 2001: A Space Odyssey med Sean Fennessy och Bill Simmons (båda uppspelta som barn), men det har ändå känts en smula… ovärdigt.
Men nu är den här och har rasslat ihop fullt rimliga 81% på Rotten Tomatoes – men många av de tunga svenska kritikerna har varit ljumna.”Märkligt generisk” klagar Emma Gray i Aftonbladet, ”sentimental och substanslös” gnäller Fredrik Sahlin i DN, ”sömnigt pekoral” muttrar Kristoffer Viita i Kulturnyheterna. ”Besviken” (Moviezine), ”seg och mossig” (Sydsvenskan).
Har vi verkligen sett samma film? Jag ÄLSKADE Disclosure Day! Det är en fullgod uppdatering av – och utmärkt companion piece till – mästerverket Närkontakt av tredje graden från 1977, med nya vanlisar som får sina liv helt förändrade av utomjordiska makter, även om Josh O’Connor och Emily Blunt är klart fräschare än skäggiga kortismän som Dreyfuss och Balaban, men det är tidsandan.
Att tjata om att Spielberg är mästaren på blocking är som att säga att Wes Anderson diggar Futura eller att Fincher tycker om många tagningar, men satan i gatan vad snygga bildlösningar Spielberg har styrt upp, igen. I synnerhet i de många bilscenerna där vi är inuti bilen utan klipp – det är som en uppdatering av den mästerliga bilscenen i War of the Worlds, men inte lika showy. Jag fattar inte hur han och Kaminski bär sig åt. Det är en bildmässig berättarfest utan dess like, och kryddan med en samvetslös korporation som kan läsa tankar ger mig Cronenbergska mysrysningar över hela kroppen.
Visst finns det saker att klaga på, men de är på manusavdelningen. Det finns ett litet sidospår med The Kristet Utseende som många härhemma retat sig på och jag förstår det, men herregud, de är amerikaner – låt dem hålla på. Värre är några scener med etiska diskussioner om människans plats i universum som är så stolpigt skrivna att jag undrar om manusveteranen David Koepp fått en liten stroke vid tangentbordet. Oscar för Väl kämpat till Colman Domingo och Colin Firth för ett par riktigt stela scener.
Men det är små skavanker i en mäktig science fiction-thriller som bjuder på raffel, humor och den där känslan av förundran som Spielberg tagit patent på. Och den har en actionsekvens på ett tåg som är makalös.
Är slutet lite sentimentalt? Ja. Är det ett perfekt slut? Det kan du fethaja.
Disclosure Day går på bio nu.
Skärmtid 
Lämna en kommentar