Att syssla med satir i USA under Trump är en utmaning, även bortsett från de reella hot, stämningar och andra trakasserier som komiska kritiker av den nuvarande regimen riskerar att utsättas för. Hur kan man parodiera något som är som en parodi på sig självt, därtill teflontäckt och oemottagligt för feedback? Det är en fundering som återkommande har vädrats de senaste tio åren, från skribenter såväl som från satirikerna själva.
Och det är svårt att med dikt överträffa en verklighet som ter sig mer bisarr och obegriplig för varje dag som går. Kombinationen av grandios gränslöshet och total skamlöshet — vår tids signum — är bitvis så överväldigande att det knappt går att ta in, vilket inte sällan leder till att även annars vettiga kommentatorer i t ex NPR trivialiserar regimens autokratiska och korrupta övertramp. Att söka stöd i fiktionen för att försöka förstå vad som händer i vår samtid är populärt men riskerar också bagatellisera händelser — ”det här skulle kunna vara en b-plot i Veep!”, eller ”om den här personen var en karaktär i en roman hade det varit lite väl on the nose”. Referenser till Idiocracy var ett tag så överanvända att det kändes som att vi kollektivt bestämt oss för att pensionera dem — tills UFC-galan i Vita huset förra helgen. Då fick de rättvist ett uppsving igen.
Någon som jag tycker har lyckats bättre än många andra med sin politiska satir de senaste åren är Anthony Atamanuik. Den amerikanska komikern började imitera Donald Trump redan i samband med valrörelsen 2016, då han gjorde ett par bejublade shower på UCB i New York, konstruerade som valdebatter mellan Trump och Bernie Sanders (spelad av James Adomian), vilket ledde till en ”valturné”, som i sin tur gav ringar på vattnet — och plötsligt fanns The President Show på Comedy Central, en briljant men samtidigt djupt deprimerande talkshow med Atamanuiks Trump som höll hov i Ovala rummet. Atamanuiks Trump gick på djupet och in i mörkret på presidenten på ett sätt som andra, möjligen mer tekniskt fulländade, imitationer inte lyckades med, om de någonsin hade den ambitionen. The President Show lades ner efter tjugo avsnitt och Atamanuik har på senare tid distanserat sig lite från sin Trump-imitation, som jag tolkar det av ren självbevarelsedrift.
Men nu är han tillbaka med en ny kreation som även den gör narr av Trumpregimen men också vårt märkliga medielandskap: The Good Science Podcast, en filmad podd/webbshow (eller vad man nu ska kalla dessa konstiga hybridprodukter) där Atamanuik gestaltar Robert F. Kennedy, Jr. som tillsammans med den vilt svingande ståuppkomikern Kyle Quimm (spelad av Gil Ozeri), utsätter publiken för en massa vilseledande nonsens om hälsorelaterade frågor, sprider konspirationsteorier och torgför allsköns ovetenskapligt MAHA-skräp. Ungefär som verkligheten alltså? Ja, både vad gäller ton och innehåll är det till förvirring likt det som spyrs ut av den amerikanska folkhälsomyndigheten under den riktiga RFK Jr., men precis som i The President Show dyker Atamanuik ännu längre ner i sörjan.
Jag tror att det faktum att Atamanuik är en så skicklig improvisatör, i kombination med att showen verkar helt gjord på hans villkor, tillåter honom att vara mer drastisk och mörkt absurdistisk. Det är inte bara att RFK Jr. gör det som jänkarna kallar ”saying the quiet part out loud” om drivkrafterna bakom regimens politik, Atamanuik spontanpsykologiserar orsakerna i den babblande stream-of-consciousness-dialogen med Ozeri — i sig en kongenial metakommentar om det vattentrampande och skitsnackande poddformatet. Det är i lika delar insiktsfullt, förlösande och plumpt. Den lysande Ozeri är perfekt sparringpartner till Atamanuik, hans Quimm är en obildad konträr modellerad efter vilken idiot som helst i manosfär-humor-podd-världen, full av fördomar och renons på spärrar, en stolt dumskalle som litar blint på allt som RFK Jr. säger. Efter ett tag kompliceras dock dynamiken mellan de två — till stor komisk effekt.
Att titta på The Good Science Podcast istället för att bara lyssna på podden har ett visst mervärde, inte minst får man då se Atamanuiks RFK Jr.-outfit, komplett med blå linser och bisarr solbränna. Och stundtals bryts de statiska bilderna av oväntade specialeffekter. Men inte minst är den rolig att se för de ögonblick (bara ett par gånger per avsnitt, det här är inte SNL eller Fallon) som Atamanuik och Ozeri inte kan hålla sig för skratt. Den där spontana glädjen, när någon knäcker sig efter att scenpartnern överraskat med något halsbrytande kul, är kanske det finaste med (bra) improvisationshumor.
The Good Science Podcast finns där poddar finns — men jag rekommenderar att titta på YouTube.
Skärmtid 
Lämna en kommentar