Martin: Sam Neill har gått bort, 78 år gammal, till synes i sviterna av den cancer som han drabbades av 2023. Min första reaktion när jag nåddes om nyheten var spontant att något annat än hög ålder måste ha varit dödsorsaken — jag hade ingen aning om att han närmade sig 80! Någonstans fattade jag det förstås, han var verksam som skådespelare i över ett halvt sekel, aktiv in i det sista, men det gick liksom inte in i skallen riktigt — i mitt inre var han, som alla stora aktörer vars verk etsar sig fast på vita duken och våra näthinnor, tidlös. Ett intryck som säkert förstärktes av att han knappt verkade åldras, han såg ju typ likadan ut på 2020-talet som i Jurassic Park (1993).
När man bläddrar igenom Neills långa CV — över 150 film- och tv-produktioner, från ungdomens anspråkslösa kortfilmer på Nya Zeeland till påkostade Hollywoodfilmer som inte hunnit komma ut än — är det slående hur mångfacetterat och brett det är. Neill hamnade inte i ett fack, fastnade aldrig i en typ; han var en mångsidig karaktärsskådis som flyhänt och hängivet gestaltade allt från skurkar och matinéhjältar till vetenskapsmän och militärer, i såväl romantiska komedier som historiska dramer och skräckfilm. Om han hade något signum var det kanske den pyrande intensitet som ofta bubblade under ytan på hans många kontrollerade karaktärer, för att mot klimax i dramat brisera. Han jobbade över hela världen, med stora och små namn. En av mina absoluta favoriter i den digra katalogen är såklart Andrzej Żuławskis febriga psykothriller Possession (1981), i vilken Neill spelar en paranoid kalla kriget-spion i Berlin vars äktenskap krackelerar, och han med det. Isabelle Adjanis rolltolkning som spionens hustru brukar uppmärksammas mest när man snackar om Possession, men Neill är minst lika fantastisk. En otäck klassiker.
Man läser sällan något negativt om nyligen avlidna personer, även om det finns undantag (se Lindsey Graham som dog dagen innan Neill för ett aktuellt exempel), men Sam Neill tycks verkligen alla ha älskat. Minnesorden från kollegor och vänner är översvallande och rörande, och de rimmar väl med den framtoning Neill odlat fram i sociala medier, där han på senare år blivit något av ett fenomen, med sina ömsinta hälsningar från den nyazeeländska landsbygden, där han drev en vingård och hängde med sin familj och sina djur. Phillip Noyce, som regisserade Neill och Nicole Kidman i Dead Calm (1989), berättar för The Guardian att Neill var ”perhaps the most gentlemanly actor I ever encountered. Level-headed and sincere in a show business world of crazy egos.” Richard E. Grant beskriver för samma tidning honom som ”an officer and a gentleman in the truest sense”. Kommentarer från andra i branschen är snarlika — den här från landsmaninnan Melanie Lynskey var fin:
Även som person verkar Neill ha varit supersympatisk, och han stod för vettiga humanistiska värderingar, stöttade miljöorganisationer, fackföreningar och minoritetsrörelser — en anekdot som cirkulerat efter dödsbeskedet är hur han under inspelningen av science fiction-skräckisen Event Horizon (1997) insisterade på att den (i filmen fiktiva framtida) australiska flagga hans karaktär bar på uniformen skulle vara baserad på den aboriginska flaggan, inte Union Jack.
En lång och mycket varierad karriär, oförglömliga insatser i såväl smala arthouserullar som gigantiska blockbusters, en till synes utomordentligt trevlig kollega och vän, med solida värderingar och fötterna på jorden. Vilken förebild!
Ida: Sam Neill var en sån som man alltid sken upp när man såg i rollistan — ”Åh, Sam Neill är med!!”. Jag vet att det är klyschigt men vi måste ta upp Ivanhoe (1982)! Neill gjorde en så fantastiskt ond-sexy tempelriddare av Sir Brian de Bois-Guilbert, han är som gjord för fanfiction där han och Rebecca får ett lyckligt slut ihop. En annan plågad ond-sexy karaktär var nybyggaren Stewart i Pianot (1993), jag glömmer aldrig honom i den filmen, scenen där han hugger fingrarna av Holly Hunter?! Dr. Alan Grant i Jurassic Park går liksom inte heller att hoppa över. Den goaste, varmaste, dinosaurieälskande spegelpilotbrillebäraren som gör en så trygg bara man ser hans fejs.
Men det härliga med Sam Neill var att han bara fortsatte vara bra! I Peaky Blinders säsong 1 och 2 spelar han inspektör Campbell — motpolen till Cillian Murphys Tommy Shelby — vilket många verkar ha glömt bort i minnesorden.
Och så verkade han vara så himla fin privat också! Det där härliga vita skägget, hönsen och ankorna han döpte efter sina goda vänner, glimten i ögat, hur han skojade på Twitter med glada svenskar som upplyste honom om hur den där TV-filmen om riddare han i princip glömt är en nyårstradition i Sverige. Fy fasen vad tomt det blir utan honom.
Skärmtid 
Lämna en kommentar