»Vem är den bäste James Bond?« Mitt svar måste bli Roger Moore. Han var den första Bond jag såg, och även om jag senare förstod att Connery officiellt var den coole Bond, och att många av Moores filmer (speciellt de senare) var rätt lökiga, kommer han alltid att vara min favorit-007. Så är det bara.
Vilken är den bästa av Moores sju Bondrullar? Jag skulle nog säga Ur dödlig synvinkel från 1981. En av de mest nedtonade filmerna i serien. Inga kacklande superskurkar med underjordiska raketbaser och nästan inga putslustiga gadgets utan en rekorderlig spänningsfilm, med några actionsekvenser som garanterat var state of the art för sin tid och fortfarande tillhör seriens allra bästa. Det är här Bond åker skidor i rodelbanan, klättrar berg i Grekland, blir jagad av en arisk skidskytte-stjärna från KGB och kör runt på krokiga bergsvägar i en skruttig Citroën tillsammans med Carole Boquet – en av de coolaste Bondbrudarna, med ett chict armborst som praktisk accessoar.
Levande måltavla från 1985 är å sin sida allmänt ansedd som en av de absolut sämsta Bondfilmerna. Men det var samtidigt den första film med 15-årsgräns jag såg på bio, med pappa som front (jag hade inte riktigt åldern inne) och därmed en av mina första och största biopplevelser. Då, med en Nickel-rulle i svettig pojkhand, var Levande måltavla odiskutabelt mäktig. En omtitt i nutid är både mysig och ryslig. Japp, det är en klart pajig film, men det är väl alla Bondrullar, mer eller mindre?
Levande måltavla var Roger Moores sista Bondfilm. Han var 57 år när den släpptes, fortfarande den högsta åldersnoteringen för någon 007-skådis (Brosnan och Craig var 49 resp 53), och det syns ganska tydligt. Dels gjorde Moore enligt alla källor en lättare facelift efter Octopussy, vilket gör att han ser märkligt stirrig ut i några scener, dels har hans extremt platta och omsorgsfullt lagda hår en omisskännlig combover-känsla. Actionscenerna är konsekvent genomförda: helbilder med stuntman på skidor/i skoter/rattandes brandbil, närbilder med en pustande Moore framför en lätt oskarp filmduk hemma i Pinewood Studios, med cateringbordet inom bekvämt räckhåll. Det finns ett undantag, ett geriatriskt handgemäng hemma hos Bondbruden Tanya Roberts, inklusive comic relief med en urna som absolut inte får gå sönder mitt i rallarsvingarna, kanske för att distrahera från Moores uppenbara stelhet.
Dvd-omslaget till Levande måltavla frestar med James Bond i en rasande jakt från Eiffeltornet till toppen av Golden Gate-bron. Det går inte att stoppa honom! vilket är ett charmigt men fullständigt orimligt försök att hotta upp en 007 i promenadtempo. Moore är inte sällan iförd midjekort ”tuff” skinnjacka som ser bekvämt gubbig ut.
Det vilar självklart en grymt härlig 80-talsstämning över filmen, där det mesta är förutsägbart daterat: Moores helvita skidoverall i pre credits-scenen (farligt nära looken brittisk tant på skidsemester), vördnaden inför de mäktiga mikrochipen, några hemdatorer med Pong-gränssnitt, ett skämt om avspänningen mellan Öst och Väst. Och en helt sinnessjuk scen där Bond svänger ihop en smaskig quiche till en impad Tanya Roberts! Det enda som klarar sig bortom kitschfaktorn är Duran Durans perfekta titellåt som fortfarande är av de allra bästa Bondlåtarna.
Trots ett rätt uselt manus med slapstickskämt på Göta kanal-nivå och som sagt en ålderstigen 007 finns det ett par grejer som gör att Levande måltavla fortfarande är en av de bästa och mest fascinerande Bondfilmerna som gjorts.
Den första är sexscenen mellan Bond och May Day, spelad av Grace Jones. Fåordiga, brutala Grace Jones, med sin fyrkantiga fysik och sin kubistiska frisyr, glider ner mellan lakanen hos en småpilsk äldre brittisk herre – det är lite som om Carl Lewis hoppat i säng med Dame Edna. När Jones resolut vänder på steken och sätter sig grensle över Moore ser han genuint förskräckt ut.
Den andra är Christopher Walken som Max Zorin, en av de allra coolaste Bondskurkarna. Och en av de mer bizarra jobben i Walkens långa rad av excentriska rolltolkningar. (Walken var för övrigt tredjehandsvalet efter att Bowie och – håll i hatten: Sting – tackat nej). Klonad under andra världskriget av en åldrad nazist och drillad av KGB med samvetslösa planer att dränka Silicon Valley med en stor flodvåg och ta kontrollen över chip-marknaden. Vitblont hår, plötsliga, pojkaktiga skratt på helt slumpmässiga ställen.
Zorin är också med i en av mina absoluta favoritscener från hela Bond-sviten; den där han har ett möte med ett gäng extremt förmögna affärsmän, och en av dem inte vill vara med, så han leds ut ur rummet, nerför en trappa för att få en svalkande drink – men plötsligt trycker Grace Jones iskallt på en knapp, trappan förvandlas till rutschkana, och den stackars affärsmannen faller skrikande mot sin död – mötet var nämligen ombord på en zeppelinare. Älskar den scenen. Zorin, efteråt: ”So, does anybody else wanna drop out?”
Walkens (ofta imiterade) satsmelodi och betoningar är överlag helt underbara. Exempel:
Bond: ”I take it you ride?”
Zorin: ”I’m happiest… IN the saddle.”
Vem fan pratar så? (Svar: Christopher Walken.)
Zorin har också ett av de mest krystade sätten (av alla krystade sätt som passerat revy genom åren) att försöka ta kål på Bond: genom att lura med honom på en galopprunda, och sen låta sina hejdukar förlänga och höja hindren precis när Bonds häst ska till att hoppa. Bäst är Zorin mot slutet i gruvan, när han mejar ner sina anställda med en Uzi. Inte bara för att han myser och småskrattar som ett barn på julafton medan kroppar flyger, i ett klipp ser han också ut att göra inlevelsefulla ra-ta-ta-ta-ljud med munnen samtidigt som han tömmer magasin efter magasin i sina overallklädda underhuggare. Obetalbart!
Trots allt kommer Roger Moore undan med hedern i behåll. Han gör sitt distanserade playboy-schtick en sista gång med briljans, och hans undertryckta vrede när Zorin låtit mörda sidekicken Hastings (Patrick MacNee) ger mig rysningar varje gång. Levande måltavla är inte den bästa Bondfilmen, men kanske den mest skamlöst underhållande.
Levande måltavla finns att strömma, t ex på Apple och SF Anytime.
Skärmtid 
Lämna en kommentar