Ståuppspecialer är lustiga. Inte bara haha-lustiga alltså, vilket såklart är huvudsaken — själva formatet är lustigt, lite konstigt, med några få undantag märkligt statiskt oförändrat i flera decennier. Anledningarna till att göra en special är också lite lustiga, och så olika beroende på vem du är och var i humorvärlden du befinner dig. De ärrade veteranerna, de stora namnen, gör sina timslånga framträdanden för HBO eller Netflix på ren rutin, som för att befästa sin status i hierarkin och samtidigt tjäna storkovan från en generös streamingjätte. Deras specialer blir ett sätt för fansen som inte har råd eller möjlighet att ta sig till de utsålda arenorna — där stjärnorna drar sina trötta skämt hundratals meter från publiken och man sitter på en läktare med en ljummen öl i näven och ser skojarna uppblåsta på pixliga storbildsskärmar, på ett sådär intimt och härligt sätt som stand up comedy verkligen var tänkt att avnjutas, och undrar vad fan är detta — att få se sin idol antingen idissla gammal skåpmat eller testa sig fram med nytt material, också det ofta baserat på samma gamla skåpmat. Jag såg Chappelle spy transhat i 4K, det var precis som att se honom live!!
Unga och oetablerade komiker har ett helt annat perspektiv på det här med specialer. Deras drivkraft är att få fäste i branschen, göra sig ett namn, säga ”hallå världen, nu är jag här!”. Den unga komikerns show blir både ett slags bevis för att du duger, du har gjort jobbet, du har material för en timme, ”okay kid, you got the goods”, och samtidigt är den ett slags introduktion för världen utanför den lilla komikerkretsen, som en lång allmän audition — kolla här vad jag kan göra! På den knappa timmen — som det fortfarande oftast är i detta fastfrusna format — har man fria tyglar att visa vad man går för utöver att sådär i allmänhet vara rolig, om det så är sång eller dans eller skådespeleri eller ordvitsar. Vilka är dina styrkor? Den långa narrativa bågen? Oneliners? En empatisk livshistoria? Som att överlämna ett cv och ett headshot, allt i ett.
När de är redo för sina egna specialer har de yngre humoristerna sällan uppbackning av de stora jättarna HBO och Netflix, utan får förlita sig på mer obskyra streamingtjänster eller konstiga PPV-sajter med knöliga betalningsalternativ — inte konstigt att allt fler säger fuck it och laddar upp timmen på YouTube istället. Vad jag har förstått tjänar man ändå nästan ingenting på en special om man inte är väletablerad och/eller har kontrakt med någon stor tjänst — många komiker finansierar i princip sina produktioner själva. Och om de ändå ska funka som något slags portfolios, varför inte göra dem så tillgängliga som möjligt?
New York-fostrade Edy Modica har gjort sina hundår på diverse amerikanska småscener inom såväl standup som sketch, och jag har sett henne dyka upp i lågbudgetwebbserier, ståuppklipp och podcasts under lång tid nu. För en liten bredare (men ändå smal) publik fick hon ett visst genombrott som en av jurymedlemmarna i första säsongen av Jury Duty, och hon har de senaste åren gjort flera bejublade och oannonserade inhopp som diverse otyglade karaktärer i Tim Heideckers Office Hours (och hon gästade nyligen som sig själv och drogs då in i Phil Brauns fantasifoster Mad Men 85), t ex när hon dök upp som Dennis Quaids krisande assistent:
Modica har precis haft premiär för sin första humorspecial, I’m Just Like You (And It Sucks), som just nu går att se på sajten Veeps för en hundring men som snart verkar kunna ses gratis på hennes YouTube-kanal. Men varför inte slå till och se den nu och samtidigt stötta en rolig komiker med några tior? Det är nämligen en alldeles utmärkt timme som introducerar publiken för en talang som, om det finns någon rättvisa, kommer att synas och höras i många sammanhang framöver.
Timmen är precis den typen av hej här är jag-special som jag nämnde ovan, men jag menar inte det som en kritik, eller att det skulle finnas någon cynisk promotiontanke bakom den — snarare bör den ses som ett mission statement: här är Edy Modica. Och om man som jag är väldigt förtjust i gränslösa, karismatiska, brudiga New York-tjejer, är hennes special en högtidsstund.
Men det är värt att säga: I’m Just Like You (And It Sucks) är så mycket mer än bara ett showcase för Edy Modicas talang som en komisk hot mess. Det är bland annat också en osminkad berättelse om prekariatet. ”Do I look poor to you?”, frågar Modica en nervöst skrattande publik, och snackar sedan galghumoristiskt om de usla ekonomiska villkor unga underhållare lever under idag och berättar utförligt om hur mycket (lite) pengar hon tjänar. Hon avhandlar därefter frejdigt uppväxten i en rörig arbetarklassfamilj, avsaknaden av vettiga vuxna förebilder, hur vidriga barn kan vara, och att vara ensam på internet som tioåring. Det är anekdotdrivet snarare än uppbyggt kring slagkraftiga punchlines, och Modica har både självförtroende och förmåga att vända och vrida på perspektiven, gestalta olika personer, skruva upp volymen och värmen.
Det är självutlämnande, ofta drastiskt och rått men aldrig hjärtlöst. Och oavsett vilka kaotiska och bisarra situationer Modica hamnar i i sina historier känns det aldrig varken koketterande eller långsökt. Hon är övertygande, och tonträffen är total.
En obetalbar dimension av hennes framträdande, inspelat på en liten klubb i New York, är för övrigt att hennes frånskilda föräldrar sitter på första raden i publiken och tar del av intima detaljer, som dotterns sexuella preferenser, med skräckblandad förtjusning. Kameran klipper till dem flera gånger under showen, gärna när det är som mest pinsamt — då njuter Modica i fulla drag.
I’m Just Like You (And It Sucks) kan ses på Veeps och snart även YouTube.
Skärmtid 
Lämna en kommentar