Håll i hatten, för nu har Ida och Per vågat sig iväg på en av årets stora snackisar – Jane Schoenbruns queera metaslasher med den oerhört klickvänliga titeln Teenage Sex and Death at Camp Miasma som plockade hem Queerpalmen i Cannes i våras och nu äntligen har biopremiär. Här är vår (spoilerfria) recension!
Per: Till att börja med, vad har vi på Jane Schoenbrun? Hen är queer/transgender och från Queens, skräckfilmsdiggare sen barnsben, började sin filmbana som produktionsassistent tll Safdie-brorsorna, skrev filmjournalistik några år och långfilmsdebuterade 2021 med We’re All Going to the World’s Fair (som jag inte sett) och följde upp med A24-distribuerade I Saw the TV Glow (som jag sett och inte alls gillade, förutom det mysiga indie-soundtracket med Snail Mail). Detta är alltså hennes tredje film och en av sommarens stora snackisar, åtminstone i min lilla filmbubbla. Hade du så att säga nån relation till Schoenbrun sen tidigare?
Ida: Noll relation förutom att jag vet att filmen I Saw the TV Glow existerar. Däremot har jag en väldigt varmstark relation till Hannah Einbinder, från Hacks, från hennes stand up-specialer och inte att förglömma hennes starka engagemang i Palestinafrågan. Idol! Dessutom har jag varit intresserad av den här filmen eftersom Einbinder och Gillian Anderson haft en strålande pressturné. Samt vilket underbart namn på en film. Förväntningar skyhöga. Peppen slog i peppmätartaket.
Per: Premissen är alltså att en halvung och helhypad queer-regissör som heter Ava Daniels… förlåt Kris Williams fått i uppdrag av ett stort filmbolag att göra en modern reboot på slasher-franchiset Camp Miasma. Förtexterna är ett snyggt collage om franchisets uppgång, zenit, fall och återuppståndelse – från framgångsrik slasher cirka 1983 som fick ett gäng uppföljare av sämre och sämre kvalitet, till artiklarna i Fangoria som hånade de sista trötta delarna, via annonser för birollskådisar som trålar runt på fankonvent, till nutida Vulture-texter som problematiserar transfobin i filmerna, till andra artiklar som försvarade dem med en annan queer-läsning, tills att det nu är dags för reboot. Jag tyckte hela den här sekvensen var på pricken och här kände jag att vi var i säkra händer: Schoenbrun kan sin slasher-historia.
Ida: Jag älskade förtexterna! Vill typ pausa bioduken för att läsa ordentligt, det var riktigt snyggt och realistiskt gjort.
Per: Men det måste sägas att Hannah Einbinder i princip spelar samma roll som i Hacks: nördig, hämmad, queer, polyamorös filmarbetare med Något Att Bevisa och en faiblesse för äckligt godis och skräpmat?
Ida: Det får man hålla med om. Men mindre rolig kanske? Jag blir sur när folk skriver att det här är hennes bästa roll, som att en Seriös Roll I Filmfestivalfilm är mer värt än en sant komisk.
Några ord om det här godiset som dyker upp hela tiden? Vad är det jag inte fattar? Ska det Säga Nåt som jag är för dum för att förstå? En känsla jag fick flera gånger under filmen tyvärr, men vi återkommer till det. Moving on!
Ida: Så Kris Williams har letat upp skådisen som spelade The Final Girl i första Camp Miasma-filmen: Billy Presley. Hon tackade nej till uppföljare och andra filmjobb och lever nu ett anonymt liv i… samma otroligt ensligt belägna byggnader som Camp Miasma spelades in i! Så den extremt Camp Miasma-pålästa Kris vet inte ens location för filmen… okeeeej…
Väl framme möter hon den skumma, turbanklädda Billy – spelad av Gillian Anderson – med släpig södern-dialekt (som hon inte har som ung, så varför?) och rött läppstift. Och sedan spårar det ur.
Hittills har det varit en ganska straight forward film med tydlig premiss och vad kan jag säga, jag är väl en svennebanan som gillar tydlig dramaturgi då, eftersom jag gillade första halvan av filmen och andra halvan känner jag “men va faaaaaaaan är det här”? Det skulle vara så arty och indie och megainzoomningar och knasigheter och monologer och visst var det vissa fyndiga scener men för mig blev det bara ett pretentiöst mischmasch av idéer och jag tänkte “men för VEM är den här filmen?” Kanske för dig Per?!
Per: Haha! Ja kanske? Även om också min peppmätare slog i taket inför den här filmen så var även orosmätaren i stabsläge just för att I Saw the TV Glow var en tomt skramlande emo-tunna som jag mest blev irriterad på. Men jag köpte den här filmen. Tycker Schoenbrun har blivit mer formstark sen sist och jag gillade sagoinramningen och hur verklighet och film smälte ihop alltmer. Det påminde mig dels om andra filmer men också om en av mina favoritromaner, mästerliga Night Film av Marisha Pessl. Jag är svag för den typen av drömska berättelser med lager på lager av meta, men det måste skötas med väldigt säker hand om allt inte bara ska kännas sökt och flummigt. Schoenbrun är absolut ingen Lynch på långa vägar men jag tyckte hen lyckades här… mestadels! För visst håller jag med om att det är ett mischmasch av idéer och allt är inte fulländat. En del av de estetiska valen vet jag inte om de är medvetna, eller beror på låg budget, för det ser rätt kackigt ut här och var. Vad tyckte du om Gillian Anderson?
Ida: HON är ju alltid bra så klart men jag störde mig som fan på karaktären. Jag fick inte grepp om henne alls, på ett dåligt sätt. Vad ville hon ens? Bara för att förlösa Kris sexuellt och/eller konstnärligt? Liksom det blir inte bra bara för att man vågar zooma in Andersons (vackra) rynkiga mun om och om igen eller arty-blurra bilden. Jag hade några höjdpunkter dock: metagrejen: filmen i filmen, filmscenerna från Camp Miasma var helt klart kul för oss som sett mycket gamla slashers. Jag hade också velat se mycket mer av Kris kamp för att få filmen gjord: den ytliga agenten i hipsterfrilla, och misslyckandeångesten som följer på meddelandet “hur gick pitchen?!”, det realistiska zoomsamtalet med alla låtsas-positiva produktionsbolagsmänniskorna…”eeehhh…we’ll discuss and circle back to you”… kul!
Men mindre godispapper, kulisser, oändligt prat om vad en BLICK betyder och andra inslängda grejer som ska signalera DJUP och METAFORER (obegripliga sådana). Nej, jag är besviken! Det här skulle ju vara en film för mig!
Per: Håller med angående Gillian, hon kändes märkligt underutnyttjad? Och instämmer, det var väldigt roliga pitch-scener och kul komediskådisar i småroller, som Sarah Sherman från SNL och Kevin McDonald från The Kids in the Hall. Men du, nu sätter vi betyg. Vad säger du?
Ida: Sekunden efter att filmen slutade kände jag mig arg och KRÄNKT! Liksom, det här skulle ju vara så bra? Men nu har det fått, ursäkta tönt-uttryck, landa lite, och det blir en trea. Men en svag jävel!
Per: Hehe, jag är nästan besviken på dig! Trodde du skulle sätta en etta, vilket hade varit en mäktig kontrast till mitt betyg. Inte en felfri film men massor av metafilmiskt smarr, fyndig woke-diskurs och kärleksfulla passningar till den klassiska åttiotalsslashern. Det blir en fyra från mig!
Teenage Sex and Death at Camp Miasma har biopremiär fredag 14 augusti.
Skärmtid 
Lämna en kommentar