Jag har inte sett om Octopussy (1983) sen jag tillhörde den perfekta målgruppen för… ja ärligt talat samtliga Bond-filmer: vit tolvårig pojke. Det här är filmen som Roger Moore egentligen inte ville göra – hans kontrakt var avslutat i och med For Your Eyes Only (1981), och filmbolaget övervägde både James Brolin och Timothy Dalton som ny 007. Men pressen inför Sean Connerys konkurrerande vanity-comeback Never Say Never Again, som enligt planerna skulle gå upp ungefär samtidigt som Octopussy sommaren 1983, gjorde att Broccoligänget tog det säkra före det osäkra och övertalade Moore att ställa upp en gång till.
Det var i Octopussy som Den tramsige Bond peakade. Filmen är pepprad med slippriga ordvitsar och lökiga skämt, och kolonialismen firar triumfer. Jag tycker synd om Roger Moore som vid 54 var too old for this shit och under dryga två timmar
- blir jagad av en tiger (Bond: ”Sit!”)
- klär ut sig till cirkusartist med bylsig vinröd tunika och läderväst
- får en skallerorm mellan låren (Bond: ”Hiss off!”)
- gömmer sig för bovar i en skabbig gorilladräkt
- får en hårig spindel på axeln
- svingar sig i en lian med Johnny Weissmüllers klassiska Tarzanvrål som ljudeffekt
- får en blodigel på ena bröstvårtan (som han eldar bort med en cigarettändare)
- blir bjuden på indisk lyxmiddag med kokade getögon och ugnsstekt fårkranium på menyn
- gömmer sig i en liksäck som han sliter upp och vrålar ”Mooaahahahah!” varpå de indiska underhuggarna springer iväg vrålande av fasa
- desarmerar en bomb iklädd full clownmundering, inkl lösnäsa och sminkade tårar – Bond-historiens mest förnedrande utklädnad.
Men det finns också saker att njuta av i Octopussy. Luleås stolthet Maud Adams och hennes sexiga matriarkat med ett gäng akrobater utklädda till haremsbrudar, de indiska lönnmördarna med sina tuffa jojo-sågklingor, att man fick lära sig allt om Fabergé-ägg, och så Steven Berkoff! Han spelar filmens skurk Orlov, den ryska renegade-generalen som är less på avspänningen och planerar spränga en atombomb i Västberlin för att få snurr på kapprustningen igen. Berkoff tar begreppet överspel till en helt ny nivå när han vrålar gällt, svettas och salivsprutar sig igenom sina scener som en galen pajas.
Vilket passar bra när stora delar av Octopussy utspelar sig i cirkusmiljö, ett mycket olyckligt beslut som gör att filmen åldrats ännu sämre. Jag ryser… men min inre tolvåring myser.
Octopussy finns att strömma.
Skärmtid 
Lämna en kommentar