Under den här rubriken kollar jag ikapp halvnya filmer och delar med mig av mina observationer.
In the Blink of an Eye (2026)
Andrew Stantons karriär är onekligen imponerande. Men också märklig. Han är en av vår tids mest framgångsrika regissörer av animerad spelfilm — hans output på Pixar, där han varit inblandad i nästan allt studion gjort och dessutom regisserat Finding Nemo (2003), WALL-E (2008) och bioaktuella Toy Story 5 (2026) är svårslagen — samtidigt är han till synes oförmögen, när han väl får chansen, att få ihop en vanlig långfilm med riktiga människor som är något annat än totalt haveri. Är färdigheterna i dessa fält så diametralt olika, är medierna så väsensskilda att det liksom inte går att byta från ett till ett annat? Eller är det för att Stanton ger sig på omöjliga projekt, enormt ambitiösa filmer som kollapsar under sin egen vikt? Efter scifi-debaclet John Carter (2012) hamnade han i något slags movie jail, men i år, helt och hållet i skuggan av Toy Story 5, släpptes ytterligare en icke-animerad Stantonrulle. In the Blink of an Eye hade premiär på Sundance i vintras och smögs kort därefter upp på streaming där den stendog. Och ingen känner till den, knappt ens Stantons fans. Det är nästan ett skolexempel på vad podden Blank Check kallar ”en film som inte finns”. In the Blink of an Eye är inte ett finansiellt misslyckade på en episk skala som John Carter, och jag ömmar lite för filmens ambitioner, men det är en märkligt stum sci-fi som tar i från tårna och levererar… nästan ingenting. Stanton spänner bågen rejält, och flätar samman tre historier från helt olika tidsepoker — en om en familj neanderthalare, en i nutid om en antropolog som jonglerar karriär och relationer, och en som utspelar sig flera hundra år i framtiden och följer en ensam astronaut på civilisationsräddande uppdrag. Och givetvis finns där en röd tråd som knyter samman dåtid, nutid och framtid. Allt hänger ihop, liksom — tiden, universum, visst är det mindblowing??! Det är lite Kubrick, det är lite Malicks The Tree of Life, det är lite lo-fi Cloud Atlas; det är allt och ingenting samtidigt. Inte ens underhållande dåligt, bara trist.
The Mandalorian and Grogu (2026)
Jag har verkligen inget emot att få en ny Star Wars-film av det här slaget lite då och då — ett okomplicerat matinéäventyr, ett kött och potatis-rymdspektakel. En kompetent genomförd genrefilm, som varken bombaderar oss med lore eller utvecklar något stort kosmiskt narrativ som får konsekvenser för alla andra SW-historier, och som inte heller försöker vara något mer än så. En film som The Mandalorian and Grogu har egentligen mer släktskap med det som George Lucas och kompani inspirerades av när Star Wars (och för all del även Indiana Jones) bara fanns på idéstadiet än många andra bidrag till detta älskade IP — serials från 1930-talet, slit och släng-serietidningar, rymdäventyr med tydliga hjältar och skurkar, ett engagerande tidsfördriv. Visst känns filmen som tre avsnitt av serien (som jag övergav efter S1) som man bara klippt ihop och visst är det pajigt emellanåt och visst är ”swole Jabba” en löjeväckande usel karaktär. Men jag gillade dockorna, jag tyckte det var stämningsfulla miljöer, jag tyckte spänningen var lagom uppskruvad. Jag är med andra ord tämligen överens med Ida & Per även om jag inte är fullt lika givmild med betyget.
No Other Choice (2025)
Jag såg nyligen om två äldre filmer som bägge bygger på böcker av den otroligt produktive författaren Donald E. Westlake (1933-2008): The Hot Rock (1972), en kul caperkomedi i vilken Robert Redford genomför en serie allt mer komplicerade stötar för att komma över en mytomspunnen diamant, och stilbildande hämndklassikern Point Blank (1967), John Boormans stora genombrott där Lee Marvin (som var 42 när filmen gjordes men som ser ut som 75) vänder upp och ner på undre världen i Los Angeles och San Francisco i jakt på pengar och upprättelse. Så kom jag ihåg att Westlake också skrev The Axe, boken som lite oväntat ligger till grund för Chan-wook Parks senaste rulle, No Other Choice — tidigare filmatiserad 2005 som Le couperet av Costa-Gavras (som jag inte sett) — och här är vi nu. Detta mörkt humoristiska drama om en trotjänare på en koreansk pappersfabrik som får sparken och i sin desperation efter ett nytt jobb börjar eliminera sina konkurrenter innehåller flera typiska Westlakeingredienser — en intrig som går att koka ner till en mening eller två, färgstarka sidokaraktärer och stora doser galghumor. Flytten av handlingen från Westlakes USA till Parks Sydkorea är lika sömlös som, gissar jag, till Costa-Gavras Frankrike. Den hänsynslösa rovkapitalismen är internationell, dess katastrofala konsekvenser universella. En berättelse om en man vars tillvaro rasar samman när han förlorar jobbet och därmed identiteten som familjeförsörjare kan appliceras på de flesta kulturer och språk. Park gestaltar det med sedvanlig elegans, kyla och brutalitet. Dr. Runtime har dock en invändning: Point Blank och The Hot Rock får mer sagt på 92 respektive 105 minuter än Park gör på 140. Jag vidhåller att det är oförsvarbart med så här långa filmer, inte minst när historien som berättas är så intim, enkel och lättkomprimerad. Denna speltidsinflation måste upphöra. Eller så får folk som insisterar på den hålla sig till tv.
The Odyssey (2026)
Att Christopher Nolans senaste mastodontfilm är nästan tre timmar lång har Dr. Runtime inga synpunkter på. Men som ni väntat på min take på årets stora blockbuster, redan söndertuggad på varje kultursida och blogg värd namnet! Tyvärr har jag inte så mycket att komma med. Det är ett kompetent genomfört spektakel som jag i biosalongen tyckte var maffigt men som snabbt försvann ur skallen efteråt. Samantha Morton-episoden var bäst. Jag gillade Anne Hathaway. Avsnittet med jättarna kändes helt meningslös. Robert Pattinson var utsökt irriterande. Som alltid i Nolans filmer är passion och humor nästan helt frånvarande, något många kritiker också påpekat (och vissa varit väldigt irriterade över) — men det var ju högst förväntat givet regissörens tidigare alster. Trots alla bombastiska äventyr är filmen, tycker jag, estetiskt förvånansvärt slätstruken, kanske särskilt fotot. Jag vill inte gå så långt som Richard Brody i The New Yorker som skrev ”the screen is big, the image is sharp and bright, but Nolan’s visual compositions are dull—just pictures of actors acting, without style or poetry—and his fetish for size is just bombast and vanity”, men det finns något där jag håller med om. Men det får man ge Nolan, det är ändå ganska fint att sommarens kulturdebatt primärt handlat om filmatiseringen av en supermossig gammal dikt. Och oj så känslorna svallat! Som någon som inte har särskilt starka känslor kring varken Nolan (The Prestige är toppen men nästan allt annat han gjort är jag ganska sval inför) eller Homeros (har läst både Odysséen och Iliaden med behållning men det är inget som engagerar mig särskilt mycket) har det varit kul att följa diskussionen på behörigt avstånd. Det enda jag stört mig på är de många antikvetare som så uppenbart inte kan någonting om film, deras inlägg i debatten låter i mina öron mest som fanboys/girls som är sura över att Nolan inte gestaltat just deras Odysseus som de minns från sin barndom eller whatever. Snälla låt mig inte hamna på Nolans sida här! Medielogiken i hur debatten böljat har också varit kul om än förväntad: från pre-diskussionen från idiothögern om Nolans casting, till de inledande onyanserade hyllningarna i samband med premiären, till den kraftiga backlashen när diverse experter blandat sig i, till nu då vi tycks befinna oss i ett läge som ungefär speglar mina känslor inför filmen: it’s fine.
Saturday Night (2024)
Hur mycket man uppskattar det Saturday Night vill berätta — stressen kring premiärsändningen av Saturday Night Live 1975 — står i direkt proportion till hur mycket man gillar SNL och köper programmets malliga självbild som inte bara en eradefinierande humorshow men också Viktig Kultur, något att ta på blodigaste allvar. Filmen påminner mig om pajiga Studio 60 on the Sunset Strip, den delar samma innerliga patos och självbelåtenhet som Sorkins kalkonserie, ett program som tog sig själv på så otroligt stort allvar. Sanningen är ju att SNL alltid har varit en halvmedioker show med sporadiska höjdpunkter som aldrig levt upp till sin egen legend. Saturday Night innehåller också en irriterande mängd cameos av det töntigaste slaget, typ omg JK Simmons som Milton Berle!! Ingenting om hur förlamande, kvävande SNL blivit i det amerikanska humorlandskapet såklart, detta är 100 % hyllning. Väldigt talande också att detta ska föreställa galenskap, typ kolla så vilt och otyglat det är — när det hela mest känns som en snäll ”putting on a show”-film med melodramatiska ingredienser där inget känns riskabelt eller på riktigt. Att Variety storögt kallade filmen ”a rowdy, delectably profane backstage homage” säger väl allt (derogatory). Och don’t get me started om den töntiga klockan som dyker upp stup i kvarten, som räknar ner mot premiären som om vi kollar på 24 eller väntar på att James Bond ska desarmera en atombomb. Comedy is not pretty, sa Steve Martin. Se dokumentären Love, Gilda (2018) istället, om en av programmets riktiga stjärnor, Gilda Radner.
Skärmtid 
Lämna en kommentar